Än så länge har jag mestadels räknat graviditeten i veckor och igår gick jag in i vecka 25. Häromdagen kom jag att fundera på vilken månad jag var i och insåg då att jag är i sjätte månaden! Hjälp vad tiden går fort.

En graviditet är full av väntan. Först var det en väntan på att ens börja försöka att få till en liten knodd. Vi ville vänta så att jag i alla fall skulle kunna läsa klart andra året. Sen var det väntan på plusset. Och på tredje försöket kom det. Jag minns det som igår när jag rusade in till en nyvaken Andreas med tårar i ögonen blandat med skratt, skutt och glädjetjut och sa att jag var gravid. Ett par veckor senare kom det klassiska illamåendet. Såhär i efterhand tycker jag att det var rätt så lindrigt, men jag vet att jag tyckte rätt så synd om mig själv emellanåt under de veckor det pågick. Hade ingen aptit och det var med hjälp av postafen som jag genomförde de sista bandymatcherna. Med hjälp av dem mådde jag bra under dagen och kunde få i mig tillräckligt med energi för att kunna prestera någorlunda på matcherna även om det kändes att jag inte var i närheten av den form jag haft tidigare under säsongen. Illamåendet försvann efter vecka 12 -13 någon gång, såsom det ofta brukar vara. Vecka 13 var också en vecka som var efterlängtad. Då var de tolv första veckorna, där risken för missfall är som störst avklarade. Sedan var det väntan på ultraljudet och uttrycket spökveckor gjorde rätta för sitt namn. Jag mådde bra, bebisen märktes inte av och jag började fundera på om jag inbillat mig alltihopa. Jag var rädd för att komma till ultraljudet och så skulle barnmorskan inte hitta någon bebis. Jag var även orolig inför ultraljudet att allting inte skulle vara bra med knodden. Tidigare har jag alltid sett ultraljudet som något positivt. Ett tillfälle att få se sin efterlängtade ligga och sprattla. Men en händelse i vår närhet ändrade min syn och jag insåg att det faktiskt kan vara så att allt inte står rätt till även om det är ovanligt att det är så.

Jag väntade och väntade på att få känna rörelser från vår lilla knodd och kvällen innan ultraljudet kände jag något jag aldrig känt innan och jag förstod att det var knodden som sa hej. Så var det då äntligen dags för ultraljudet och det var inte utan tårar från både mig och Andreas som vi såg vår krabat ligga och sprattla. Vilket ögonblick. Vilken känsla.

Sen dess har tiden tickat på väldigt snabbt och jag har börjat inse att nästa hållplats att längta efter är förlossningen och få se vår knodd på riktigt! Det är en trygghet att veta att om barnet skulle bestämma sig för att komma ut nu så är chansen stor att det skulle klara sig. Men jag hoppas innerligt att knodden håller sig inne fram till oktober.

Magen växer och jag har blivit bre över ändan säger mormor och det är väl bara att hålla med. Foglossning kände jag av jättetidigt, redan när jag fortfarande spelade bandy. Förstod inte att det var foglossning just då, men nu är det ingen tvekan om att det var det jag började märka av. Den är fortfarande relativt lindrig, men kroppen säger ifrån när jag har tagit i för mycket, då är det inte jättelätt att ta sig upp från soffan. Vatten i benen har jag också börjat märka av när jag har stått mycket. Den här sommaren kan bli varm har jag insett! Och precis i dagarna har den omtalade halsbrännan kommit. Fy sjuttsingen för halsbränna säger jag!  Men att vara gravid är underbart. Att känna knodden ligga och sprattla här inne är en fantastik känsla och det är värt alla åkommor en graviditet för med sig.

Om tre-fyra månader har vi honom i vår famn. Honom. Vår lille kille. På ultraljudet kunde barnmorskan säga att det med stor sannolikhet var en liten kille därinne, vilket också var vår känsla och även min systerdotters. ”Jag sa ju det” sa hon när vi berättade att hon hade haft rätt. En liten grabb är det som ligger härinne och sprattlar och vi väntar ivrigt på att få se hur han ser ut! Vi väntar på vår älskade knodd som är lite av mig och lite av Andreas. Vi väntar på vår tredje familjemedlem.  

I väntans tider. Inget uttryck kan förklara en graviditet så bra.