Så var det bara en månad kvar. En månad av nio. När jag ser det ur det perspektivet så känns en månad ganska länge. Men när jag räknar veckor och inser att det är drygt fyra veckor så känns det som ingen tid alls. Vi ska snart bli föräldrar och det börjar snart bli dags att packa BB-väskan.

Igår tog vi hem barnvagnen som vi får låna av min storasyster. Kändes lite märkligt att knalla hem med en barnvagn och ännu märkligare att vi snart ska fylla upp den med vår lille knodd.

För två veckor sedan besökte vi förlossningsavdelningen där de gav oss diverse information och visade lite bilder. I morgon ska vi till barnmorskan och utöver de vanliga rutinerna där så ska vi även skriva förlossningsplanen- Hur vi önskar vår förlossning. 

Förlossningen återkommer rätt så ofta i mina tankar, kanske inte så konstigt. Jag känner mig ganska lugn, men det är klart att det är blandade känslor. Det här låter kanske lite konstigt, men inte så oväntat för en del av er. Jag ser förlossningen lite som ett grispass, ett ritkigt, riktigt hårt träningspass. Man har ångest innan för man vet att man måste ge allt och ta ut sig, men det är hur skönt som helst efteråt. Jag antar i och för sig att det kommer ta lite längre tid än ett träningspass, kanske mer som en multisporttävling och det har vi ju båda erfarenthet av. Och utan multisporten hade inte knodden funnits! :)

På onsdag har dett gått 36veckor! Vart tar veckorna vägen egentligen? Det som känns skönt är ändå att när än knodden bestämmer sig för att titta ut, om det så är i dag eller om sex veckor så kommer han med största sannolikhet vara en välmående och fullt utvecklad liten bebis.

Kom ut snart Knodden. Vi vill träffa dig!