mochamanda

Alla inlägg under oktober 2010

Av Malin - 12 oktober 2010 21:25

Idag har Isac varit på besök hos barnläkaren som kollade bland annat hörsel, hjärtljud och leder. Allt såg jättebra ut! Han skötte sig utmärkt under besöket och var så snäll och go! Vi är dessutom stolta över att vi kom i tid på vår första utflykt. Jag tycker vi började i god tid, men det höll ändå på att bli bråttom på slutet!


Annars fungerar allting väldigt bra just nu. Idag har han ätit ungefär varannan timme och han verkar vara nöjd och tillfreds med maten. Det är mest mamma som grimaserar! :)


Tre dygn känns åtminstone som tre veckor, kanske till och med tre månader, minst. Isac är redan en sån självklar del av vår vardag. Något vi aldrig någonsin vill vara utan!


   Hej på er


  

Av Malin - 11 oktober 2010 22:49

Tack för alla gratulationer, sms, kommentarer med mera. Vi är så lyckliga och stolta! Vi mår jättebra alla tre.


Livet är underbart och att sitta här vid datorn känns just nu som lite slöseri med tid som jag istället skulle kunna använda till att titta och njuta av vår underbara kille! Men jag tänkte att jag skulle kunna sitta vid datorn och njuta av Isac på samma gång genom att ladda upp lite bilder till allmän beskådning. :)


Titta och njut.


På väg hem från BB


     

Favvomössan


Titta vem som är vaken


  

Trött

  

Familjen

  

Daisan snosar bebis  


Mammamys  

Av Malin - 10 oktober 2010 10:20

Som en del av er redan har hört och andra av er har misstänkt. Vår knodd, Isac, har nu tittat ut! :) Vi mår jättebra alla tre och är hemma. Isac vägde vid födseln 3490g och var 50cm lång.


      


För den som är intresserad följer nu en liten historia om när Isac kom till jorden.


För er som har följt bloggen, så vet ni att jag inte har haft några som helst känningar på att något skulle vara på gång. Men i fredags kväll lossnade den beryktade slemproppen och den gjorde verkligen skäl för sitt namn! :) Dock så betyder inte det så mycket mer än att en förlossning borde starta inom en vecka. Under natten hade jag en hel del molvärk och kanske fem-sex onda sammandragningar, värkar. Men det är ju inte ovanligt att man har det ett antal nätter innan det drar igång på allvar. På morgonen när jag gick upp, kände jag att det rann till lite och funderade på om det var lite av vattnet som gått. Men man har ju hört talas om de här floderna som kan komma. Ringde förlossningen som tyckte jag skulle avvakta och se om det kom något mer. De var inte lika säkra som jag att det var vattnet som hade börjat gå. Hade ju inte några regelbundna värkar heller. Kände av två stycken kanske på två timmar på morgonen. Upp och röra på mig för att se om det kommer något mer var deras tips. Sagt och gjort.


Vart kan man ta en promenad och samtidigt göra lite nytta? Jo, IKEA! Skräll!? Insåg att det började bli bråttom att få hem inredningen till tvättstugan eftersom knodden kanske var på gång någon gång under de närmsta dagarna. Så vi åkte dit och packade ihop en hel vagn med stommar, lådor, hyllplan, gångjärn, kran, ho med mera. När klockan var 11.58 stod vi i kassan och jag hade under tiden på ikea haft två värkar med kanske en trekvarts mellanrum. Men de var inte värre än att jag kunde agera normal människa där inne. Efter ikea åkte vi hem till mamma och pappa för att duscha. Och då fick jag den första kraftiga värken och mer vatten gick. Vi åkte hem till oss och Andreas värmde upp matlåda från frysen för att det skulle gå fort. Men det gick inte tillräckligt fort. När maten var klar hade ju ingen som helst aptit och värkarna gjorde mig kallsvettig och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Stå, sitta, ligga, ingenting var skönt. Det som var jobbigt var att jag dessutom inte fick någon direkt vila mellan värkarna då det gjorde väldigt ont emellanåt också. Det fick jag senare förklarat att det berodde på att han låg väldigt långt ner och när vattnet hade börjat försvinna så försvann liksom stötdämpningen och han tryckte hårt mot mitt bäcken. I och med att jag mest hade ont hela tiden och inte kunde urskilja när värkarna kom och gick så beslöt vi oss för att åka in.


Klockan 13.45 parkerade vi utanför förlossningen och vi fick träffa en barnmorska relativt fort. Som jag själv hade misstänkt så var jag inte särskilt mycket öppen. Ynka 1,5cm och för den som är ny på detta område så ska man nå upp till 10cm innan bebisen kan komma ut. Genomsnittlig öppningshastighet ligger på 1 cm på 1-2timmar... Så enligt det genomsnittet hade jag då ganska många timmar kvar. Dock var det inget snack om jag skulle åka hem eller inte utan jag fick efter lite kontroller av knoddens hjärtljud med mera hoppa i badet på förlossningen. Det var skönt ett litet, litet tag men sedan började värkarna komma tätt, tätt, tätt och ibland kom det två i rad och ibland kom liksom värken med toppen först istället för att byggas upp, bli jobbig och sen lättare.  Vid ett par tillfällen var det en lockande tanke att sjunka ner med huvudet under vattnet och ta ett djupet andetag där och få komma bort från detta onda, men istället fick Andreas stackars händer ta emot mycket stryk! Jag tror nog han tyckte det var okej jämfört med det andra alternativet! :) Efter en trekvart i badet var det outhärdligt och jag ville upp och få mer smärtlindring. Epidural var ett mycket väl tänkbart alternativ just då. Värkarna kom med knappa minuten emellan.


Väl inne på förlossningsrummet så fick jag lustgas. Halleluja! Vilken lättnad, vilken skillnad. Som tur var fungerade den toppen från första andetag och den smakade inte alls illa och gjorde mig inte illamående. Barnmorskan kontrollerade hur öppen jag var och gissa om jag vart förvånad när jag var 7cm öppen!! På bara en timme hade jag gått från 1,5cm till 7cm!


Klockan var nu ca 16.00 och lustgasen  gjorde susen så någon annan smärtlindring blev det aldrig tal om. Nog gjorde det ont fortfarande men det var så mycket mer hanterbart och dessutom blev jag lite lagom borta av lustgasen så jag kunde vila den korta tiden mellan värkarna i min egna lilla bubbla som det kändes. När knodden skulle igenom den trängsta passagen blev jag illamående men det gick relativt snabbt över och vips började krystvärkarna komma. Efter ett tag fick jag börja krysta och de mest gutturala läten frambringades. Vet inte vart de kom ifrån och inte kraften heller. Det här låter kanske lite märkligt och låt mig tillägga att jag vid det här laget inte hade lustgas heller, utan var vid mina sinnens fulla bruk, men mellan krystvärkarna började jag vid ett flertal tillfällen att skratta! Krystvärkarna var inte alls som jag hade förväntat mig. Inte i närheten och känslan av att knodden var på väg ut och allt som tänjdes ut var inte alls så som jag hade trott och jag kunde inte låta bli att skratta för att det var såå mycket bättre än jag trodde. Precis på slutet däremot, höll de emot när han var så nära ute som han kunde vara. Detta för att min kropp skulle hinna vänja sig lite och inte spricka. Det var riktigt jobbigt att inte krysta när det bara var en liten, liten push kvar och ont gjorde det. Men när krystvärken var över och jag slappnade av så tog de bort sina händer och Isac fick komma ut i princip av sig själv! Klockan var då 17.18


Han hade navelsträngen två varv runt halsen, men barnmorskan var väldigt snabb med att få bort den och det tog inte lång tid innan han började låta så där underbart som bara en nyfödd kan göra! Jag fick en spruta i benet och det tog inte lång tid innan moderkakan helt smärtfritt ramlade ut med en liten krystning från mig och ett lätt tryck på magen från barnmorskan. Fick sedan sy några stygn, men mer än så var det inte.


På det stora hela ser jag bara tillbaka på förlossningen med glädje. Redan igår kände jag att jag skulle göra om det idag igen bara för att få vår lille Isac. Såhär i efterhand inser jag att jag öppnade mig 7cm helt utan någon som helst smärtlindring! Dock så var det inte alls såhär jag trodde att förlossningen skulle gå till. Det var frustrerande och jobbigt när jag inte fick den här pausen mellan värkarna. Det gick så fort från det att värkarna började komma till det att det var igång. Jag hade föreställt mig att jag skulle gå hemma och få lite värkar med många minuters mellanrum och att detta skulle trappas upp succesisvt, men så var det inte på långa vägar. Men samtidigt kunde jag inte ha önskat mig en bättre förlossning. Allt gick så bra. Vår barnmorska var en student som genomförde sin tredje förlossning, givetvis under bevakning av en erfaren barnmorska, men både var hur gulliga och goa som helst. Allt var verkligen toppen! Men det bästa utav allt är ändå det lilla knytet som ligger och susar här bredvid mig. Min och Andreas son.


Klockan 11.58 stod vi i kassan på ikea, 13,45 parkerade vi utanför förlossningen, 17.18 är vår underbare Isac född.







Av Malin - 8 oktober 2010 09:57

Ytterligare en natt har passerat och allting känns precis som vanligt. Inga värkar och vattnet är kvar.


Igår pratade vi lite förlossning igen innan vi skulle somna och jag märker att jag har börjat gå in i någon form av laddning. Som inför en match eller en tenta. Jag brukar säga till Andreas att han ska försöka att inte bry sig eller ta åt sig av mitt humör vid dessa tillfällen. Jag blir kort, fåordig och har i princip inget tålamod och blir halvt galen om han inte fattar vad jag menar på en gång. Helst vill jag inte ens behöva säga vad jag tänker utan vill att han ska förstå ändå. Inte lätt för honom då inte!


Det var just detta jag upptäckte igår när vi pratade, att jag hamnade lite i det tillståndet. Även om det inte är så roligt för Andreas så tror jag att det är bra för mig. Kanske börjar jag förstå vad som är på gång och börjat förbereda mig lite mer. Samtidigt måste Andreas få ventilera det han tänker och funderar på och jag lyckades efter ett tag lugna ner mig och föra ett vanligt samtal. :)


En kompis till Andreas berättade att se sin tjej föda barn är som att se henne ro ute på sjön, du står på land och ropar och hejar, men kan liksom inte hjälpa till mer än så. Det är klart att det är frustrerande och att det måste infinna sig en maktlöshet, men jag tror att deras stöd och uppmuntran under förlossningen betyder mer än vad killarna kan förstå. Det är så svårt att på förhand säga hur jag vill att Andreas ska agera i olika situationer. Det här är något helt nytt, för oss båda, men jag får erkänna att jag ibland är så fokuserad på vad jag ska göra att jag faktiskt glömmer bort att det är en precis lika stor upplevelse och utmaning för Andreas. Därför måste jag försöka tänka på att inte jaga upp mig när vi diskuterar, för det här är inte min match eller min tenta. Det är Vår förlossning! En förlossning som vi ska klara av Tillsammans! Puss älskling, snart har vi vår Knodd här.


Av Malin - 7 oktober 2010 21:51

Får börja med att be om ursäkt för den vilseledande rubriken, +1. Min lillebror var lite fundersam på hur jag kunde ha fått barn och dessutom hunnit blogga om det utan att han hade hunnit höra något. Skulle kanske ha skrivit 40+1 istället!


Den här dagen har varit lite långsam, det får jag nog erkänna. Men jag fick lite miljöombyte nu under kvällen. VAIKstugan och teambuilding med Andreas Kullberg och mina gula lagkompisar stod på schemat. Inspirerande och mycket tänkvärt.


I källaren har plattsättaren kaklat klart och fogat allt sånär som i duschen och hörnen där det ska vara mjukfog. Och hur ligger vi då till annars? Skapligt, skulle jag vilja säga. Nu är det inte långt borta. Golv, vägg och tak i tvättstuga kommer förhoppningsvis att vara klart innan veckan är slut och tvättstugan är därmed redo för att börja få stommar och annat uppbyggt i sig. Däremot är det lite väntetid på rörmokaren som är fullbokad nästa vecka och därav kommer det att dröja knappt två veckor till innan dusch, tvättmaskin och annat är inkopplat. Samtidigt är det bra att det är ett litet glapp här i arbetet då vi när som helst kommer att få lite annat att tänka på. Bättre då att nästa vecka är lite lugnare och vi kan hinna med att tänka och fixa det som behöver fixas, i lugn och ro, innan rörmokaren kommer oavsett när vår lilla Knodd bestämmer sig för att titta ut. 


 

Grottan ovanför badkaret och väggen som fortsätter upp från golvet, längs badkaret.  


Nu ska jag gå ner o kika lite i källaren o se det nymålade taket i tvättstugan!

+1

Av Malin - 7 oktober 2010 10:00

Då var vi inne på övertid och Knodden ligger lugnt och stilla i magen. Jag har sovit jättebra i natt och min kropp har börjat skaffa sig rutiner för de nattliga toalettbesöken. Kl. 24, kl 03 och kl 06. Har prickat kl 6 på minuten de tre senaste nätterna!


Nu ska jag ta tag i stickningen av Knoddens tröja. Har funderat på om det kan vara anledningen till att han inte vill komma ut. Han vill ju inte frysa när han kommer ut i höstrusket!


  

Knodden och jag, +1.


Vad gäller renoveringen kommer en uppdatering och bilder i eftermiddag när förhoppningsvis kaklet är fogat! :)

Av Malin - 6 oktober 2010 21:07

Så var det kvällen den 6:e oktober och allt är fortfarande lugnt. Knodden ligger i magen och hickar och han verkar än så länge inte ha några planer på att titta ut. Idag har jag äntligen fått tummen ur och köpt en skötväska. Har letat ett tag och tycker att alla väskor är såå tjejiga och ska likna vanliga handväskor som jag inte ens har i vanliga fall. Hittade en svart, som kanske inte är jättesnygg, men den verkar praktisk och rymlig.


Har faktiskt bakat lite idag igen. Men det var för min egen skull. De underbara nutellagodisarna tog slut för ett par veckor sen och jag behöver fylla på mitt godisförråd! Länk till receptet: http://www.recept.nu/1.274773/leila_lindholm/efterratter_godis/agg_mejeri/leilas_cornflakes_crisps

(De heter egentligen Leilas cornflakes crisp)


Fick även lite lust att lyxa till middagen.

  

Lövbiff, hasselbackspotatis och trattkantarellssås.


Lägg därtill Arga snickaren på tv och ni förstår att vi har en bra kväll här på Råtorp. Att vi dessutom städade i eftermiddag gör inte saken sämre.



Av Malin - 6 oktober 2010 10:17

Jag vet att jag har sagt det förut, men VART tog tiden vägen? Den 6:e oktober är här. Ett datum vi väntat på i så många månader. Och alla utom jag verkar fatta att vi ska ha barn vilken dag som helst nu. Det är helt hopplöst att ringa någon i min familj just nu. "Jaha... var det bara det du ville..." Och missar jag ett samtal så rings det runt för att kolla vem som pratat med mig senast och kan uppdatera om läget. Till Andreas får jag enbart skicka sms så länge som ett eventuellt samtal inte handlar om att vattnet gått eller att jag har börjat få värkar. Detta för att han alltid ska svara om jag ringer, även om han sitter i möte och då är det nog inte så populärt om jag ringer och ber honom köpa med mjölk hem eller nåt! :)


Det sägs ju att tiden från och med nu till den dag då förlossningen kommer igång ska vara fruktansvärt långsamma, men så länge som min hjärna fortsätter motarbeta det faktum att det snart är dags, så tror jag att dagarna ska kunna fortsätta rulla på i någorlunda mak. Igår var vi hos barnmorskan för förhoppningsvis sista gången. Nästa tid är om två veckor och då hoppas jag att Knodden redan har tittat ut. Blev lite verkligt igår när jag insåg att det "sista besöket" var gjort och min hjärna tog ett litet, litet steg framåt i förståelsen.


Men hur mycket eller lite jag än förstår vad som är på gång, så antar jag att det blir svårt att missa när det verkligen är dags och att det egentligen är svårt att förbereda sig på vad som väntar. Jag och Andreas har diskuterat igenom lite olika scenarior inför förlossningen, så att han ska veta vad jag egentligen vill när jag säger eller gör något. Till exempel är ju min förhoppning att jag ska klara av förlossningen med bara lustgas till hjälp. Men jag har ju ingen som hekst aning om hur ont det kommer att göra, hur lång tid det kommer att ta, hur jag kommer att må o.s.v Chansen är ju rätt så stor att jag kanske ångrar mig och vill ha mer smärtlindring och då behöver jag Andreas stöd till att ta det. Det låter kanske självklart att det borde vara så, men nu är både jag och Andreas, framför allt jag, lite utav tävlingsmänniskor och för mig ligger det tyvärr någon slags prestige i att klara mig utan smärtlindring, det är en utmaning. Men som en i min föräldragrupp sa "Det är ingen som tackar en för att man är stark" och sen kan man ju fråga sig varför man ska ha ont om man inte behöver.

Så om jag under förlossningen väljer att jag vill ha mer smärtlindring så behöver jag Andreas som säger: "ja, ta det!" Och inte på något vis säger typ "Försök lite till utan, det var ju det du ville" i tron om att han peppar mig. För det kan hända att jag kommer ha svårt för att be om smärtlindring. Och om jag då säger att jag vill ha det så vill jag verkligen ha det!


Nu finns det väl mer än stolthet och prestige som gör att jag vill undvika t.ex epiduralen. Det är en jättebra smärtlindring, ingen tvekan, men den bromsar gärna upp händelseförloppet litegrann och man får många gånger ta värkstimulerande dropp för att få upp farten på värkarbetet igen. Sen att jag inte är särskilt glad i nålar och därmed inte känner för en stor nål in i ryggen spelar också viss roll. Men jag skulle gissa att om jag har tiktigt ont så kanske en nål i ryggen är ett tänkbart alternativ. :)


Så, det var ett lååångt inlägg om mina tankar inför förlossningen och jag inser till min glädje att jag fortfarande inte är rädd utan att jag på något märkligt sätt längtar tills jag får vara med om denna upplevelse. Givetvis finns det en del ångest då jag vet att det kommer att bli fruktansvärt jobbigt. Jag har troligtvis ingen aning om hur ont det kommer att göra och kan nog inte ens föreställa mig hur det kommer att kännas. Men längtan efter det som väntar är så mycket större än den ångesten!!


Kram från mig och Knodden som just nu roar sig med att sparka på mina revben. 

Presentation


Namn: Malin
Ålder: 29 år
Familj: Förlovad med Andreas, mamma till Isac född okt 2010, Lovis född okt 2012 och Molly född juli 2014.
Bor: I en villa i Karlstad.
Arbetar som: VVS-konstruktör på WSP.

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6 7 8
9
10
11 12
13
14 15 16
17
18
19 20
21
22 23
24
25 26 27
28
29
30
31
<<< Oktober 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards