Idag har vi varit på dopsamtal med en präst. Ja, vi ska döpa Isac. Det har inte varit någon självklarhet för mig. Jag tror inte på Gud, men jag tycker om tanken och förstår på något vis meningen med det och behovet människan kan känna av att ha något större att tro på. Nu sitter Andreas bredvid mig och läser och frågar: "Tror du inte alls på Gud?" Nej, jag gör nog inte det. Inte just nu. Men däremot vill jag inte stänga honom ute, jag kanske behöver honom senare. När livet blir svårare kanske jag hittar tron inom mig. Och även om min tro inte är särskilt stark just nu så är jag ändå facinerad av religion. Man kan se så många likheter i såväl budskap som historia och religionens uppkomst i de olika religionerna. Men trots att tanken och budskapet många gånger är lika så finns det så många konflikter i världen på grund av religionen och det känns så onödigt. Bokstavstroende människor skrämmer mig. Att förlita sig helt blint på en gammal, gammal bok utan att se till hur världen ser ut idag är för mig obegripligt. Och skrämmande. Men däremot är det många bra budskap i den kristna tron och jag gillar traditionerna som den religion jag är döpt i medför. Det gäller bara att översätta och anpassa budskapen till dagens samhälle.

Tillbaks till dopet. Varför väljer jag då att döpa Isac och ska inte Isac få välja själv? Jag börjar med fråga nummer två. Den är enklast. Jo, det är klart att Isac ska få välja själv. Men han tar defintivt ingen skada av att tillhöra kristendomen till och med den dag han själv kan ta beslutet. Att kliva ur svenska kyrkan är inte särskilt svårt. Men att döpa sig vid 15 års ålder för att kunna konfirmera sig kan vara svårare och inte lika lockande. Så tänker jag och därför döper jag Isac. Han kan fortfarande välja själv.

Och om jag själv inte tror på Gud varför vill jag då döpa Isac? Som jag skrev tidigare. Det finns bra budskap och jag gillar traditionerna. Och jag väljer att se dopet som ett tillfälle att presentera och visa upp Isac för släkten. Låta honom välkomnas och få en identitet. Livet är inte svart eller vitt. Man behöver inte vara djupt troende för att tilltalas av kyrkan. Jag var inne och läste på dopguiden.se och fastnade för följande text:

Ceremonier, ritualer och mönster är viktiga för oss människor. De ger oss en känsla av sammanhang och trygghet. ”Ritualer behövs för att uttrycka att vissa händelser i vårt liv är mer betydelsefulla än andra”, menar folklivsforskaren Bengt af Klintberg. De hjälper oss också att hantera sorg och glädje, de skapar mönster i kaoset och bringar reda och ordning.

Den här texten hjälpte mig att bli övertygad om att jag vill döpa Isac. Ett dop, ett bröllop eller en begravning behöver inte enbart betyda att man till exempel välkomnas i Guds rike. Det kan lika gärna vara ett sätt att hantera glädje, sorg och kärlek på. Det är i alla fall min åsikt. Alla får göra sin egen tolkning av bibeln, Gud och kyrkan och vad man vill ta med sig från de olika delarna. Jag tar med mig traditioner och fina budskap och stannar där. Jag har full förståelse för människor som tar det ett steg längre men kräver dock samma respekt tillbaka.

Jag ser fram emot dopet. Ett tillfälle att samla släkten från min sida och från Andreas sida. Ett tillfälle att låta Isac få all den uppmärksamhet som han förtjänar. Han är ett underverk. Om han är mitt och Andreas underverk eller Guds underverk låter jag vara kvar till var och en att avgöra.