Direktlänk till inlägg 18 februari 2011
Jag brukar inte svära i bloggen, men idag vet jag inte vad annat jag ska göra...
Faan! Det gör ont. Som ett hårt, jäkla slag i magen. Sådär så attt luften går ur en fullständigt. Allting annat stannar upp. Och ändå är det inte jag som behöver lida. Inte jag som behöver ta smällen. Men för en nära vän och hans familj så finns det den här gången ingen återvändo. De måste möta sorgen och jag lider med dem. Det kan inte finnas något värre.
Det blir så verkligt när det händer något i ens närhet och man blir påmind om hur skört livet egentligen är. Saker som inte får hända. Saker man läser om och emellanåt bemödar sig med att säga "Usch, så hemskt" men sedan går vidare till nästa nyhet. Det är först när det blir nära som nyheten verkligen får sjunka in och tragiken slår andan ur en.
Jag syftar på olyckan i Vietnam där två unga tjejer från Karlstad dog. Det är nästan omöjligt att bo i en så relativt liten stad utan att känna någon som känner någon som känner någon som... Den här gången var det dock för nära. Alldeles för nära. För nära för att inte bli påverkad. För nära för att inte gråta.
Mina tankar är hos dig D. Hos dig och din familj.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 |
5 | 6 |
||||
7 |
8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
13 | |||
14 | 15 | 16 | 17 |
18 | 19 | 20 | |||
21 | 22 | 23 | 24 |
25 | 26 | 27 | |||
28 | |||||||||
|