Varannan natt. Det är hur ofta nätterna faktiskt går ganska bra. Därför borde denna natten bli en bra natt. Natten till idag var nämligen ingen höjdare. Vi fick kämpa ett par timmar i natt för att få honom att somna om i sin egen säng. De var inga pigga föräldrar som vaknade i morse. Klockan hade dessutom runnit iväg på kvällen för att vi behövde röja undan för rörmokaren som var hos oss idag.

Och i natt är jag ensam. Andreas sitter på tåget på väg till Åre. Jag och Isac har haft en mysig och trevlig dag och kväll, men när det var läggdags var det inte alls lika roligt längre. Så fort jag la honom i sängen så skrek han. Trots vaggsånger, hålla hand och annat. Han blev bara tyst när jag tog upp honom. Men jag vill så gärna att han ska kunna somna själv så det var bara att lägga ner honom igen när han hade lugnat sig. Kämpa. Härda ut. Gråten minskade allt eftersom och han somnade efter 20 minuters protesterande.

Det skär nåt så fruktansvärt i mammahjärtat när han är ledsen och jag känner mig hemsk. Men samtidigt vet jag att det här är en väg vi måste gå förr eller senare och det har ju gett resultat. Vi går på känsla och försöker hitta vad som fungerar för oss, men det är frustrerande innan man hittar rätt... En natt i taget.

25. En person som alltid gör mig glad.

Det där är ju ingen person tänker ni när ni ser bilderna. Men det är det i allra högsta grad. Det är ju underbaraste Daisan! Hon blir 13 år i maj, men det har hon inte förstått den unga damen. Jag var tolv år när hon kom till oss som en liten valp och jag har lärt henne allt jag kan! :) Hon är min goding som alltid får mig på gott humör.