Haha, ja varför är det alltid så? Bara för att jag så sent som igår kväll skrev hur bortskämda vi är på nätterna så fick vi givetvis snällt kliva upp i natt för att trösta vår lille kille. Att lägga honom ner var ett big No-No. Oavsett om det var i hans säng, på det annars populära skötbordet eller i vår säng alldeles intill oss. Nej, det var bara till att bära. Traskade runt i hemmet med Isac i famnen i en trekvart och sjöng diverse visor. Bland annat Mors lille Olle dammades av och gick på repris ett antal gånger tills Isac äntligen började slappna av och kunde läggas i sin säng där han slutligen somnade efter ytterligare några vaggsånger.

Det blir ganska tungt att bära på en knodd en längre tid och jag övervägde att byta med A några gånger, men jag vet med mig att jag ändå inte skulle kunna somna så länge Isac var ledsen så jag kunde lika gott traska på. Annars måste jag säga att min hjärna har släppt efter lite och har inte antennen lika skarpt riktad mot Isac på nätterna. Hör och häpna, men det händer faktiskt att A vaknar före mig av Isacs joller på mornarna. Annat var det den första tiden. Det tydligaste exemplet är i Sälen vid nyår. Jag och Isac låg i en 120säng och A sov ovanför oss. Som vanligt vakande jag av Isacs minsta knyst, men när A på morgonen frågade om jag hade vaknat när han gick upp för att gå på toa var svaret nej. Han hade alltså gått ner för stegen till övervåningssängen, öppnat dörren till vårt rum, in på toan vägg i vägg, in i vårt rum igen, uppför stegen och lagt sig till rätta och DET var inget som jag vaknade av. Snacka om att hjärnan sållar effektivt!

Rikigt så här relaxed var han inte i natt...  

Ha en trevlig dag alla!