Det är helt hopplöst vad rastlös och träningssugen man blir just när man inte kan träna. Då är träning, vilken sort som helst, roligare än allting annat. Och varför tränar jag inte då? Jo, för att mitt knä har bestämt sig för att jag har kört för hårt(!?). Har svårt att förstå hur det kan bli överansträngt när jag tränar två gånger per vecka. Brist på rehab-träning och dåliga skor plus lite ovant underlag kanske har bidragit. Och visst, innebandy är inte den ultimata sporten för ett knä som har genomgått två korsbandsoperationer. Men det är ju så roligt!!

Nu hoppas jag så att den här svullnaden lägger sig illa kvickt!! Just nu känns det som att någon har sprutat in botox i hela knäleden. Rörligheten är därefter. Hej halta Lotta. Skit oxå.

Jag och lilla knäskyddet  i en duell med duktiga Carro när VAIK mötte Karlstad IBF i först en bandymatch och sedan, som på bilden, i en innebandymatch. VAIK tog hem totalsegern! Grattis till oss.

Förresten, här om dagen blev jag nekad att kliva på bussen för att jag hade ett äpple i handen. Surgubben i bussen pekade bestämt mot skylten med ett kryss över korven. Jag gjorde ett halvhjärtat försök med att få ta med mitt nyss påbörjade äpple in i bussen men fick snällt kliva ur bussen, snabbt bita loss några tuggor och sedan slänga mitt knappt halvätna äpple innan jag steg på bussen på nytt. Behöver jag ens nämna att min uppsyn var rätt surmulen? Och det enda jag fick ur mig när jag insåg att kampen var förlorad var ett äkta uttalande hämtat från tonårstiden "meeeeeeennne".

Tji, fick jag för att jag motstått lusten att springa in på Pressbyrån för att köpa en chokladbit och istället plockat upp ett äpple medan jag väntade på bussen. Och hade bussen inte kommit två minuter tidigare(!) än vad det stod på tavlan så hade jag faktiskt hunnit äta upp mitt äpple som planerat. Och ärligt talat, hur mycket kan ett äpple kladda!? Nej, jag är inte bitter...