Ibland måste till och med jag ge upp. Inse mina egna begränsnignar. Upptäcker man en stor miss i sin modell med endast två dagar till inlämning så får man helt enkelt blunda. Även om det tar emot. Mest irriterad är jag över att jag la ner sex timmar på att försöka rädda situationen. Mission Impossible. Skulle behöva ett flertal dagar på mig för att fixa till det och matematiken är ändå min vän så jag inser det hopplösa i den situationen. Bara att svälja och gå vidare. Fortsätta där jag var för sex timmar sen, när jag var lyckligt ovetande om misstaget.

Och med tanke på att det bär av till Södertälje i morgon så ska jag nu hoppa i säng. Ska krypa tätt intill mina pojkar och glömma allt vad växthus heter. Vad är ett påhittat, icke fungerande växthus jämfört med de två underbaraste varelserna av denna värld? Perspektiv kallas det. Perspektiv.