De två senaste dagarna har varit tårfyllda. Vi är många som har gråtit. Mycket. Vår finaste lurv blir inte yngre. Damen är 14 år och det är klart vi vet att hon inte kan finnas hos oss för alltid. Men hon är ju en del av oss. Hon har funnits med sedan jag var tolv år. Hon är den snällaste, fyrbenta varelse man kan tänka sig och hon har fångat så många hjärtan under dessa år.

Nu ska vi inte dra förhastade slutsatser. Det kan vara en elak magsjuka eller nåt i den stilen, men det kan också vara tecken på att kroppen börjar ge vika. Hon är sig inte lik just nu. Och det gör ont att se. I morgon bitti ska vi till veterinären och jag hoppas innerligt att vår älskade vovve får följa med oss tillbaka med lugnande ord från veterinären.

Men ändå. Hon blir inte yngre.

Ingen av oss trodde att det skulle göra såhär ont. Och än så länge är det bara en tanke. Men insikten om att det kanske inte är så länge kvar skrämmer oss. Men hon ska aldrig behöva lida. Det är vi överrens om. Håll tummarna för att detta bara är en svacka. Att hon snart blir pigg igen.

Vår alldeles fantastiska lurv. Som vi älskar dig.