Ibland när Andreas har gnällt över att han inte har tränat på typ en vecka, brukar jag kontra med: Jamen, tänk på mig då. Jag har inte tränat på två månader. Okej? Men vems fel är det då? Inte Andreas i alla fall.

Våren har väl visserligen inte gett mig de bästa förutsättningarna för att träna. En tuff start på graviditeten med mycket illamående och sen några magsjukor på det. Men den sista tiden har jag faktiskt mått riktigt bra. Jag har visserligen haft mycket i skolan, men det finns något som kallas

p r i o r i t e r i n g . Idag fick jag ett infall. jag åkte till KMTI. Körde igenom kroppen så gott det gick och var så mycket gladare och piggare efteråt än om jag legat hemma i soffan.

Att det var länge sen jag var på KMTI fick jag snabbt bevisat. När jag höll kortet mot avläsaren så fick jag ett högt och lite halvläskigt brööööl tillbaka, i stället för ett trevligt välkommen. Tydligen är 20-korten tidsbegränsade. Tydligen har det gått mer än ett år sedan jag var där sist. Ooooops. Att kortet knappt var påbörjat gör ju inte saken så mycket roligare. Men de i receptionen sa åt mig att ta kontakt med en på ekonomiavdelningen så trodde de att det skulle kunna lösa sig. Hoppas. För nu ska jag banne mig komma igång och träna. Så det så.

Och att komma i säng i tid är som sagt också viktigt för lille krabaten och jag.

Nattinatti mina vänner