Och ändå är det just det jag måste försöka övertyga mig själv om att jag faktiskt gör.

Jag vill vara bättre än vad jag är på jobbet. Jag måste dagligen påminna mig själv om att jag fortfarande är ny. Att det inte är meningen att jag ska kunna allt än. Men jag vill kunna allt. Och jag tycker att jag ska kunna allt. Även om jag vet att det inte är det minsta realistiskt. Jag vill hinna med mer här hemma. Att-göra-listan växer sig allt längre utan att punkterna bockas av. Det finns en hel del sidoprojekt som jag skulle vilja lägga tid på. Tackkort från Lovis dop(!) borde ha skickats ut. Jag vill träna mer. Jag vill hinna umgås med mina barn utan att känna mig stressad över annat som behöver göras. Jag vill ställa upp när andra ber om hjälp. Men jag hinner inte allt detta. Jag förstår inte hur jag ska göra för att hålla alla nöjda.

Och det är väl just där skon klämmer. Det är där ekvationen blir omöjlig. Att jag aldrig lär mig det. Jag måste hitta balansen igen. Det tär att springa runt med dåligt samvete varje dag.

Jag gör så gott jag kan. Tänk om jag kunde inse det.

Over and out.