Alltså, jag är nog lite knäpp ändå. Lite halvstörd faktiskt. Jag insåg det idag. Jag hamnade i en gympasal när jag jobbade förut. Skulle se över värme och ventilation. Jag kliver in i gympasalen och slås av den där omissigenkännliga (lustigt ord förresten) doften som fullkomligen kastar mig tillbaka till mellanstadiet. Jag tittar längtansfullt på tjockmattorna, spanar lite på bommarna och saknar plötsligt hinderbanan vi hade när vi gick i sexan. Sen får jag se bollarna. Bollarna. Snälla, låt mig få sparka lite på bollarna. Kasta dem mot korgarna. Bollarna.  J a g  m å s t e  f å  s p a r k a   e l l e r  k a s ta  e l l e r  s k j u t a  p å  

b o l l a r n a. Rullar lite diskret en basketboll med ena foten medan jag försöker lyssna på vad min kollega har att säga. Men det liksom kryper i kroppen. Jag kan inte vara stilla när det finns bollar i närheten. Hej bolltokig. Hej bollnörd.

Måste pallra mig iväg på någon träning snart. Klubba och boll. Se om det blir inomhus med skor eller på en is med skridskor. Bara det är en boll med. Just så känns det nu. Säger som Isac skulle ha sagt: "Måste leka bollen!"