Läste just en lång text skriven av en tjej i min ålder. Hon skriver om sin upplevelse av tsunamin i Thailand där hon förlorade sin lillasyster. En upplevelse som ändrade hennes liv radikalt.

Och helt plötsligt kramar det åt om mitt hjärta och det känns lite tyngre att andas. Jag snuddar vid tanken på om det skulle hända mina barn något och jag inser hur enormt mycket jag älskar dem och att jag är beredd att göra vad som helst för att se dem lyckliga.

Min nytillkomna flygrädsla gör sig påmind. Jag tyckte att det var jobbigt att flyga i våras och jag känner mig inte helt avslappnad inför denna resa heller. Jag vet att det är en ologisk rädsla och att jag utsätter mig och barnen för en större risk varje gång vi sätter oss i bilen. Men det är väl den där maktlösheten som i alla fall jag känner i ett flygplan. Och insikten om att om olyckan väl är framme är prognosen sällan god. Nej, jag är inte överdrivet rädd, men jag blir väldigt lättad när planet väl har landat och bromsat in. Då andas jag ut.

När jag blev gravid med Isac blev jag rädd för att åka bil. Jag kände mig endast trygg när Andreas körde. Alla andra körde som bildårar i mina ögon då. Det är väl på något vis som så att när man plötsligt har ansvar för fler än sig själv blir vissa faror påtagligare.

Jag har blivit räddare för att dö - för jag vill så gärna se mina barn leva. Jag vill se dem utveckla sina personligheter. Jag vill se dem skratta och vara glada. Jag vill trösta dem när de är ledsna. Jag vill finnas där.

Underbara små och min finaste A. Jag älskar er. Ni är mitt allt.