Jag tackar för all respons jag fick på föregående inlägg. Jag var uppenbarligen inte ensam om mina tankar. Ett par förtydliganden dock. Jag trivs med min mage och känner mig vacker. Jag har inget emot frågan om när det är dags. Jag ställer själv samma fråga till andra. Men jag är trött på att bemöta kommentaren som följer när jag har svarat på när Kompis är beräknad att titta ut. Huruvida jag är större eller mindre än vad jag uppenbarligen borde. Jag har inget emot att mina nära och kära kallar mig tjockis, eller skrattar åt att jag ser ut att vara mer gravid än syrran som ska ha före mig. Men när folk jag knappt känner kommenterar att jag ser kläckfärdig ut trots att jag har tre månader kvar, ja, vad svarar man då? Det är liksom den biten jag har tröttnat på.

Så, då sätter jag punkt för det ämnet. Jag har nu tre veckor kvar att jobba, plus imorgon. Det är återigen en hektiskt period på jobbet och lär så vara fram till dess att jag går hem. Det är svårt att balansera. Jag är en laget-före-jaget-människa och vill dra mitt strå till stacken när det krisar. Samtidigt vet jag hur varje övertidstimme tar så mycket hårdare på mig just nu. Jag är en bit in i vecka 34 och det är klart att det känns. Men jag kan inte utan vidare åka hem efter att ha gjort mina åtta timmar när jag vet att mina kollegor sitter med arbete upp över öronen. Jag kan inte. Därför jobbar jag på den röda dagen imorgon. Laget före jaget.

Dock väntar sedan tre dagar ledigt då vi åker iväg till Falkenberg på dop i helgen. Det ska bli jättehärligt. Och på något vis är det väl bra att det var inplanerat, annars hade jag väl inte kunnat låta bli att jobba. Men hur kommande vecka blir? Det ska jag nog undvika att tänka på nu...

Nattinatti på er