Sitter och kollar på "Nya arga snickaren". Nog saknar jag Anders Öfvergård. Men det är väl en vanesak. Tänker på när programmet startade för många år sedan. Det var veckans heligaste timme för mig och Andreas. Det var så skönt mitt i vår egna renovering att se andra som hade det än värre. Jag ser framför mig hur vi ligger hopkrupna i sängen i vårt lilla rum i källaren och tittar på TV:n och skrattar åt andras kaos. Det känns så avlägset. Hela renoveringen känns avlägsen. Det livet överhuvud taget. Inga barn, massor av träning och än mer renovering. 

Härliga minnen.

Det är så galet när man tänker på det. Hur livet förändras, utvecklas, tar nya vägar. Det är en sån slump. Det är så små saker som liksom knuffar in oss på olika stigar. Och det är rätt häftigt. Nu står vi inför ännu en utmaning. Ännu en prövning. Det sägs att renoveringar och barn är det som sliter mest på ett förhållande. Vi har klarat det bra hittills. Nu kastar vi oss in i ett nytt test. Jag tror inte att vi kan gissa hur mycket jobb det faktiskt kommer att innebära. Både under bygget och när vi väl får flytta in. Men vi längtar efter att ta tag i det. Och vi båda vill det här så gärna. Även om det skrämmer oss. Det är ett stort projekt. Det är mycket pengar. Det är mycket tid. Jag har sagt det förr och vi säger det om och om till varandra. Det är tur att vi är lika nördiga. Att vi orkar sitta timme efter timme och nöta detaljer. Att vi sitter med ritningar tills ögonen går i kors. Att vi googlar, drömmer och fantiserar om vårt bygge ungefär hela tiden. Det finns ingen annan som jag vill dela det här med. Den här resan kommer att bli krävande, men fantastisk. Och sedan igår finns vår bygglovsansökan hos kommunen! Vi är på gång.