Det är en intensiv vecka som jag lägger bakom mig. Och jag är så trött! Tidiga mornar, sena kvällar och mycket huvudbry. Men det är en häftig och lärorik resa, med många spännande möten och nya erfarenheter. Och det viktigaste av allt, det är för en god sak. För att göra en lång historia kort, om någon nu skulle ha missat det, så har jag och Anna startat en insamling till flyktingarna från Syrien. Förutsättningarna har ändrats längs vägen och det har varit en riktig berg- och dalbana. Men nu känns det som att vi är på rätt väg. Tillsammans gör vi skillnad!

Jag ska med andra ord inte bli långvarig här ikväll, men jag rensar som hastigast bland bilderna på minneskortet som är fullt och hittade några gobitar från ett par veckor sen när vi hade kusin E och J hos oss över helgen.

Det här gänget alltså. De är så härliga.

Trevlig helg till er!

Så var det fredag kväll och därmed är det bara en ynka helg kvar till dess att jag ska börja jobba igen. Alltså, hur fort har inte det här året gått!? Men det ska bli kul att komma igång igen. Och lyckligtvis verkar armbågen hålla någorlunda för kontorsjobb, men inte så mycket mer.

Slutbeställningen för huset är inte underskriven. Men vi har gjort vår del så nu väntar vi på Trivselhus. Men det är tydligen inte bara vi som vill bygga hus. Nåja, det får väl ta den tid det tar. Vi kommer dock hinna med ytterligare ett mellanboende innan huset står klart. I november flyttar vi in i en två och en halva på Kasernhöjden. Trångt och mysigt. Får vi hoppas. Trevligt område ändå och nära till bandyplan så jag kommer väl förhoppningsvis hinna med att träna lite grann. Bara jag blir hel och stark. Rehabar dubbelt upp nu. Magmuskeldelning och spricka i armbågen. Men än är det tid kvar innan säsongen drar igång och jämfört med rehaben för mina korsbandsskador så känns inte det här särskilt avancerat. Piece of cake. Bara att nöta.

Från oss till er: Trevlig helg!

Long time. No see. Det har visst varit lite semester även från bloggen. Dagarna har liksom rullat på i sakta mak och vi har mest tagit det lugnt. Badat, lekt och myst hela familjen. Isacs vecka med pappa och morfar i Jämtland var en riktig hit. Oj, som det lös om honom på varje bild jag fick på telefonen.

Husprojektet har också haft semester, men nu är bollen i rullning igen och vi hoppas skriva under slutbeställningen innan veckan är slut. Men eftersom det alltid tar längre tid än vad vi tror så blir det säkert först nästa vecka.

Något som också tar längre tid är att skriva det här inlägget då jag har blivit tillfälligt vänsterhänt. Trots en nästintill magisk ninjarullning när jag ramlade av cykeln i lördagen lyckades jag få en spricka i armbågen. Körde mountainbike i skogen och skulle vända. Tappade farten och uppenbarligen balansen och välte inåt. Fick inte loss cykelskon från pedalen och föll på klipphällen (såklart) med armbågen underst. Efter nån minuts pustande pallrade jag mig väl upp på cykeln och trampade tillbaka med en hand på styret. Väl hemma smorde Andreas upp fästena i pedalerna, så nästa gång (om ett par månader!?) som jag ger mig ut i skogen så borde jag komma loss lite snabbare. Förhoppningsvis!

Nåja, det känns redan lite bättre även om armen är rätt obrukbar just nu. Jag måste förlita mig på Andreas när jag ska sätta upp håret och matlagning går sådär. Blöjbytena kan jag tyvärr inte fixa. Himla otur alltså. Men annars går väl det mesta med lite vilja, kreativitet och tålamod.

Avslutar med några av instagrambilderna från de senaste veckorna.

Har släppt iväg grabbarna i familjen upp till norra Jämtland tillsammans med min pappa. En vecka av fiske, tunnbröd och mys väntar dem. Isac var så exalterad när de packade i tisdags. Och när de startade resan klockan fem igår morse var det inte tal om att somna om i bilen. Tre timmars konstant pratande från Isacs sida innan han till slut slumrade runt åtta.

Idag har de varit ute och fiskat. Isac fick första och största fisken. Han har sett två helikoptrar. En blå och en röd. Till middag åt han massor av tunnbröd och innan de la sig rodde de ut med båten och la i nät. Så lycklig.

Med två småsyskon så får han höra en hel del "inte nu", "snart" och "sen". Nu får han en hel vecka med pappa och morfar och gissa om han njuter. Och som jag önskade att jag hade kunnat vara med och upptäcka världen genom hans ögon. Nästa år hoppas jag att vi åker upp hela familjen. Just i år kändes det lite för långt för Molly som inte är glad i att åka bil plus att det kanske inte är direkt anpassat för en ettåring däruppe.

Lovis tycker att det är lite ovant att vara utan Isac och pappa, men reder sig rätt bra. Lite konfundersam är hon ändå och idag sa hon att när hon blir kille ska hon också åka iväg med pappa och morfar. My mistake. Vi har pratat om att killarna skulle åka iväg och att vi tjejer skulle vara kvar här och hitta på roliga saker. Fick förklara att när hon är fyra så får hon också åka iväg och fiska med pappa och morfar. Det handlar inte om att vara kille eller tjej.

Har väl tänkt försöka skämma bort Lovis lite extra denna veckan och idag tog vi med oss mormor till leklandet. Lovis kunde därmed få fullt fokus från en av oss hela tiden. Hon åkte och åkte och åkte. Hoppade, sprang och busade. Helnöjd. Mormor följde sedan med oss hem och sover nu bredvid Lovis som är rätt nöjd.

I dagarna tre har jag, mamma och min syster försökt smida någon form av semestertripp för de kommande dagarna. Inte för långt bort och inte alltför dyrt. Men vädret till helgen liksom? Nja, vi får se om vi kan ta oss i väg i början av nästa vecka. Lite semesterfeeling vill vi ha trots allt. Precis som grabbarna på bilden nedan.

Puss på er. <3

En tuffing som åker och åker och åker.

Och appropå inget. Nu går Molly. Nu GÅR Molly. Inte bara enstaka steg mellan möbler utom genom hela huset. Det finns nog inget sötare. Heja Molly.

Okej, dåligt komponerade bilder här. Men äh. Det får va så ibland.

Nattinatti

Så har då Mollibollen fyllt ett år. Vår lilla mini är ingen bebis längre utan en bestämd liten tjej som inte låter sig stoppas. Hon har humör och vilja och markerar tydligt om något inte är/någon inte gör som hon vill.

Hon är ganska mammig, men om man flörtar med henne ett tag så kan hon gå med på att byta famn. Större delen av hennes vakna tid vill hon gå. Gå, gå, gå. Och hålla i en hand. Hon släpper möbler allt mer och tar några steg på egen hand. Går hon mellan oss kan det bli runt tio steg. Rekordet är väl 15. Gåvagnen använder hon flitigt, i hög hastighet. Likadant när hon håller i händerna eller går mellan oss så går hon fort. Ivrig. Bestämd. Den inte alltför stabila dockvagnen härjar hon också runt med. Och allt annat som man kan gå med för den delen.

Hon klättrar hej vilt och lyser upp som en sol om hon ser att grinden till trappan är öppen. Hon har även lyckats ta sig lite väl högt upp i syskonens våningssäng innan vi skruvade bort de två nedersta trappstegen. Utomhus har hon kommit på att hon kan ta sig upp på en stenmur, men med hjälp av lite planteringar har vi avvärjt det.

Hon har numera sex stycken tänder varav två håller på att kämpa sig fram just i detta nu, vilket har stört henne en hel del den senaste veckan. Hon som annars sover hela nätterna i sin säng har vaknat en del och haft svårt att komma till ro. Hon är även gnällig om dagarna och liksom svår att hålla nöjd. Det i kombination med frustrationen över att inte kunna gå själv hur som helst skapar en rätt så missnöjd tjej just för tillfället. Men det känns som att det går åt rätt håll.

Hon äter bra, men bordsskicket är väl sådär. Skulle väl tro att hon har haft ner mer mat på på golvet nu än vad Isac och Lovis hade tillsammmans när de fyllde två. Typ. Det viftas intensivt med armarna vid minsta irritationsmoment. Favoritmat är korv. Den åker sällan ner på golvet.

Hon härmar rörelser så som att klappa i händerna och vinka. Hon tycker om att pussas (med öppen mun) och hon säger hej. Hon har bus i blicken och nära till skratt.

Ett år. Vår stora lilla tjej. Hur kan det ha gått så fort? Ditt leende, dina gosiga kramar och din busiga blick. Du är en riktig liten guldklimp som vi älskar så!

Min blogg verkar för tillfället ha blivit en bilddagbok. Men det är så härligt att gå tillbaka och kolla på bilderna och minnas dagarna. Och just igår var en dag att minnas. En dag att plocka fram när det är lite tuffare. En riktig toppendag och jag tror att såväl stora som små njöt dagen lång. Vi tog tåget till Rottneros och lekte och badade och strosade runt. Allt var bara så härligt och barnen var glada och nöjda. Det kan inte bli bättre.

Så kikade äntligen solen fram efter en kall och blöt vecka. Vi hamnade på Bomstad och hade det gott allihopa. Som våra barn älskar att vara där ute. Kameran har fått jobba lite idag och jag tycker så mycket om den. Spanar lite efter fotokurser, vill lära mig meeer!

Mollys ettårsdag närmar sig med stormsteg. Liten blir stor. Och frågor om vad Molly önskar sig börjar komma. Och vad vill Molly ha då? Jo, allra helst det hennes syskon har i händerna. Så med andra ord behöver hon inga nya leksaker. Och kläder har hon så hon klarar sig. 

Det finns andra som behöver saker mer än vad Molly gör. Och vi önskar att ni tänker på dem när ni köper present till Molly. Bra gåvor finns hos till exempel Unicef.

Kramar från vår lilla tuffing