I helgen packade vi ryggsäckarna igen. Den här gången gjorde vi ett besök i Segerstad naturreservat. Vi fick se rådjur, grodor, en näbbmus, myror och massor av mygg. Det sistnämnda till Isacs stora förskräckelse. Men det gick bättre efterhand. Hans uttalande säger dock det mesta angående hans åsikter om mygg. "Jag vill inte att myggen ska vara där jag är. Jag tycker att de ska vara på något annat ställe. Kanske hos dinosaurierna."

De knatar på bra de två stora. Ibland får vi hitta på lite lekar för att komma framåt när benen blir trötta. Men dryga tre kilometer tillryggalade vi igår. Efteråt var alla lika trötta.

Den här lilla tokan är överallt just nu. Snabb som en blixt om hon ser att grinden till trappan är öppen. Och trappan kastar hon sig uppför i ilfart, då hon är väl medveten om att någon snart sätter stopp för hennes framfärd. Och jag är hård på småsaker här hemma, men nog hittar hon avtrillade bildäck att tugga på ändå. Och häromdagen hade hon lyckats trä på sig själv ett armband över huvudet... Med andra ord är hon satt under ständig bevakning nu. Lilltjejen börjar bli stor och härmar sina syskon så gott det går.

Jag kan inte förstå vart det senaste året har tagit vägen. Det känns som att jag nyss gick hem från jobbet, höggravid och nyfiken på vem Kompis i magen var. Och nu är hon snart ett år och en alldeles egen liten person. Det är häftigt och helt fantastiskt att få följa henne och hennes syskon på deras väg. Deras resa. Det finns nog inget bättre. Tänk vad ni skänker oss glädje. Älskade små.

Midsommarhelgen tillbringade vi på Bomstad där regn blandades med solsken i vanlig ordning när det kommer till midsommar. Vi sov i tält i dagarna två och hade det riktigt mysigt.

Tänk att denna fina lilla varelse nu är så stor. Elva månader. Och så galet go. Hon firade dagen med att ta sina första steg. Tre-fyra stycken skrapade hon ihop som mest. Stapplande och vingligt. Men så nöjd.

Hon är verkligen med nu. Studerar och härmar. Jagar efter syskonen och vill göra som dem. Härmar läten. Högt och lågt. Och tar man något från henne så hörs det. Hon har vilja och låter sig inte köras med.

Hon leker en del på egen hand igen, men kommer gärna till oss för mys och gos en längre stund. Hon sover bra om nätterna. För det mesta hela nätter i sin säng, men i perioder sover hon mer eller mindre hos oss hela natten. På dagen sover hon på förmiddagen alltifrån en halvtimme till tre timmar. På eftermiddagen varierar det beroende på förmiddagen och det händer relativt ofta att hon inte sover alls på eftermiddagen. Hon tycker om att hålla i våra händer när hon ska sova och drar liksom handen mot sitt ansikte och gosar in sig i den. Alternativ pillar hon med något tygstycke och då allra helst en tunn cardigan som jag har.

Hon äter massor och tycker om det mesta. Hon äter gärna själv och genom att vifta ner all mat med händerna så visar hon när hon är mätt. Hon tycker om att kasta saker och och då menar jag verkligen kasta och inte släppa. Barnmatsburkar slänger hon i golvet med full kraft och bollarna rullar iväg långt. Hon tycker också om att köra bil och kryper runt med minst en bil i handen och kör den i full fart på golvet.

Älskade lilla du. Så mycket värme. Så mycket bus. Vi älskar dig till månen och tillbaka. <3

Den här helgen har gått alldeles för fort. Förstår inte riktigt vart timmarna har tagit vägen. Höjdpunkten var väl fredagen då jag och Andreas fick några timmar på tu man hand i kvällsolen och rullade 34 km på inlines tillsammans. Skönt för både kropp och knopp. Vi avslutade med ett iskallt, men underbart dopp i Klarälven.

Annars har det varit rätt så intensivt och det märks framför allt på barnen. Så imorgon tänker vi chilla här hemma, kanske åka iväg och köpa lite örter och någon tomatplanta. Men i övrigt får det bli hemmamys.

Nu väntar vi ivrigt på att få höra från något från Trivselhus. Vi har alltså gjort en slutbeställning och väntar på att se vart vi hamnar ekonomiskt innan vi kan säga "kör". Sedan vi fick den senaste offerten har det hänt mycket med huset som påverkar briset åt båda hållen så vi får se vad det landar på. Men tro inte att vi under de här veckorna släpper hustankarna. Oj, som vi ältar fasadfärg, ytterdörrar och andra estetiska uttryck. Och vi har svängt, bara sådär. Eller rättare sagt, en av oss vågade yttra något vi båda känt ett tag och helt plötsligt har huset blivit vitt. Som så gott som alla andra hus på Kartberget. Vår svartvita vision verkar få styrka på foten. Det känns lite tråkigt, men ändå rätt. Det är den där magkänslan som talar och den ska man lyssna på. Önskar bara att den infann sig lite snabbare ibland!

Nattinatti från mig och denna lilla varelse.

Jag har funderat en del. Jag har funderat på hur många procent av dygnet jag faktiskt är den mamma jag vill vara. Den mamman som engagerar sig, ger sig in i leken och fokuserar helt på barnen. Det blir inte många procent när jag börjar räkna. Samtidigt så innefattar en förälderroll så mycket mer än lek och bus såklart. Men just den där hängivelsen. Tillfällen då jag släpper allt annat.

Den där mobilen som liksom sugs in i näven utan att jag reflekterar över det. När jag tror att barnen inte ser. Ska bara googla trappor. Ska bara läsa det här. Checka av instagramflödet. And so on. Eller så är det mat, städ, disk, plock, tvätt. You name it. Och ibland så är jag helt enkelt bara trött.

Jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att jag trots allt är en bra förälder och att jag engagerar mig i barnen. Men jag vet också att jag kan bättre. Både jag och Andreas kan bättre. När vi är hemma båda två fastnar vi snabbt i våra husplaner. Det tar mycket energi och uppmärksamhet från oss. Så är det och så kommer det att vara ett tag framöver. Men vi måste hitta ett sätt att ta ett break. Tillfällen då vi kan vara här och nu med barnen.

Lösningen för oss? Ut! Ut, ut, ut. Hela famlijen ut. Och det har vi gjort nu i dagarna två. Vi har tagit med oss picknick, satt Molly i bärstolen och så har vi gått. Tillsammans. Genom skog och uppför berg. Över spångar och genom lera. Tittat på sniglar och skalbaggar. Fikat och pratat. Det har varit helt underbart och barnen blir så harmoniska efteråt. Och vi blir alla sådär härligt mosiga av att vara ute i friska luften. Så härligt.

Igår tog vi en liten vandringsled i närområdet och tog oss genom skogen till Domarringen. Nu önskar jag att jag kunde lägga in en snygg historisk text om domarringar, men nja, jag går visst bet. Resta stenar i en cirkel, fornlämningar, så långt är jag med.

Idag tog vi bilen till Kartberget och utgick därifrån. En vandringsled vid Knappstadviken tog vi oss an. Det var blött. Riktigt blött. Vi fick bära fram stockar och balansera på dem för att ta oss till spångarna på ett ställe vilket såklart uppskattades av barnen. Vi gick till ett fågeltorn som lyckligtvis hade ett "rum". Det var liksom inglasat och riktiga dörrar så vi fick sitta och äta utan att blåsa bort. Tummen upp.

Det här får det bli mer av i sommar. Helt klart. Vi njöt allihopa.

Nu laddar vi för en ny vecka med sommaravslutning på förskolan, kalas på LEO´s lekland och ettårskalas för kusin J som några av höjdpunkterna.

Ha det gott!

Så äntligen kom det lite värme. Lite känsla av sommar i alla fall, om än tillfälligt. Jag tog fram kameran som legat oanvänd lite för länge och fångade barnen i lek och bus. Vi njöt alla av det härliga vädret. Vi vill ha meeer.

Idag blir Molly tio månader. Vart tog vår lilla mini vägen? Hon är överallt. Går längs möbler. Går med gåvagnen. Förföljer och terroriserar sina syskon. Drar ut lådorna i köket. Tuggar på skor. Äter papper. Och när hon inte är upptagen med hyss kryper hon fram till oss och reser sig upp mot våra ben för att bli upplyft. Famnen är ett bra ställe att vara på. Där tillbringar hon gärna mycket tid just nu.

Hon babblar och pratar och hennes syskon har full sjå med att försöka tyda och komma på vad hon säger. Hon älskar när Isac och Lovis busar med henne och skrattar högt när de springer runt och stojar. Allra roligast har hon när dem slänger mjuka saker mot henne. Ja, jag vet. Det låter kanske inte som någon lämplig lek, men som hon skrattar. 

Hon sover mer eller mindre hela nätterna sen ett par veckor tillbaka vilket är jätteskönt. Dock vaknar hon gärna runt kvart i sex, pigg och glad. På dagarna sover hon förmiddag och eftermiddag. Allt mellan en halvtimme och två och en halv timme. Hon har sedan ett par veckor tillbaka fått två tänder däruppe och har numera fyra tänder. Hon äter fortsatt bra. Ammar när vi vaknar, en smörgås när resten av gänget äter frukost och välling innan förmiddagsvilan. En lättare lunch, fuktmellis på eftermiddagen, middag och sedan välling innan läggdags. Det är inte mycket som hon ratar än så länge.

Hon tycker om att bada. Hon plaskar och skvätter så mycket att hennes syskon knappt vill bada med henne. Hon tycker om när vi sjunger och och klappar och hon har även börjat klappa lite i händerna själv. Hon tycker om att vara ute och kryper gärna runt här på baksidan och undersöker (och smakar på) allt hon kan. 

Tokiga, älskade dotter. Du är helt fantastisk. Det är så häftigt att se dig växa. Att få se dig bli just dig. Att få följa dig på din resa. Det finns inget bättre. <3