Ja, äntligen. Efter ett par veckor med trötthet, illamående, huvudvärk och allmän obalans känns det som att kroppen har börjat hitta tillbaka. Jag känner mig harmonisk. Redo. Igår kväll fick jag även känslan av att det har gått upp för Andreas att det inte är långt kvar. För nu kan det faktiskt hända när som helst. Och Vi är redo.

Harmoni i kroppen. 8 dagar kvar.

Att jag har världens goaste son bidrar också till den sköna känlan jag har just nu. Iklädd full regnmundering med regnkläder, regnmössa och regnvantar stod han redo på dagis och väntade på att de andra barnen skulle bli klara för att gå ut i rusket. Jag stod mest och väntade på ingenting. Då tittar Isac på mig och säger klart och tydligt "Hejdå". Typ- allt är lugnt mamma, gå nu. Underbara unge. Det kanske inte låter så speciellt, men det är faktiskt första gången som han faktiskt säger hejdå när jag lämnar honom. Annars springer han iväg och leker och jag får vinka hejdå till hans rygg.

För övrigt verkade hela familjen ha haft klockan ställd på halvsex i morse. När jag vaknar till ser jag att Andreas kollar på sin mobil. Jag frågar vad klockan är och han svarar halvsex. Sedan säger han "Lilleman" i ett konstaterande att han fortfarande är kvar i sin säng på sitt rum och alltså har sovit hela natten där. Men jag tror inte att det tar mer än två sekunder så hör vi honom klättra ur sin säng och vi skrattar lite tyst. Där var hela familjen vakna. Vi myser alla tre i sängen ett tag innan Andreas som är pigg bestämmer sig för att gå upp. Jag och Isac drar oss ett litet tag till innan vi tar morgon kvart över sex och vinkar hejdå till pappa. "Pappa jobba" säger Isac och räcker honom sedan en av sina möss och säger "Musen jobba". Godingen.

Nu ska jag hugga in på lite mellanmål. Mina älskade satsumas som kommer om hösten fyller kylskåpet. Är det någon tid på året som jag blir fruktoman är det när dessa gula favoriter dyker upp.

Hoppas ni får en toppenvecka!

Mycket graviditetssnack och mycket gnäll från min sida den senaste tiden. Men de här sista veckorna är kämpigare än vad jag upplevde de sista veckorna med Isac i magen. Då kände jag att jag hade kunnat gå ett par veckor till utan problem. Nu vill jag verkligen att Krabaten ska komma snarast möjligast. Och inte bara för att jag ska slippa graviditetskrämporna utan för att få föda, kämpa och träffa Krabaten.

Mina två graviditeter har varit olika. Den här gången har jag mått mer illa och varit trött i stort sett hela graviditeten. Nu på slutet har jag ofta ont i huvudet, är rastlös och har svårt att koppla av och sova på nätterna. Det stora pluset är att jag har haft mycket mindre halsbränna den här gången!! Det tackar jag för! Foglossningen har varit ganska lika båda gångerna. Jag har känt av det extremt tidigt, men det blir liksom aldrig särskilt mycket värre utan är hanterbart så länge jag inte härjar runt allt för mycket.

Och även om graviditeterna har varit olika inbillar jag mig att förlossningen kommer bli likadan på något vis, trots att jag vet att förlossningar kan variera i det oändliga. Men jag har ju liksom bara varit med på en förlossning och det blir därför min bild av hur en förlossning går till. Så varje gång jag har kissat (vilket är ofta) hoppas jag (känsliga läsare varnas) se slemproppen på pappret när jag torkar mig. Varje gång jag ställer mig upp på natten/morgonen väntar jag på att vattnet ska gå. Och så har jag hållit på ett bra tag. Det är ändå 10 dagar kvar till BF och det är inte alls säkert att varken slempropp lossnar eller vattnet går förrän långt in i förlossningsskedet. Tönk om jag går över två veckor. Då kommer jag hinna bli tokig av att gå och leta tecken på att det närmar sig.

De flesta säger att man ofta går kortare tid med andra barnet och att förlossningen går snabbare. Jag gick över tre dagar med Isac och hade en snabb förlossning. Därför tänker jag att förlossningen kommer starta runt BF och gå snabbt och smidigt, såsom det tydligen brukar med andra barnet. Eftersom detta är den uppmålade bilden kommer jag säkert gå över tre veckor och tvingas bli igångsatt och sedan få en riktig maratonförlossning! Kanske är det den bilden jag borde bygga upp så får det istället bli en positiv överraskning!

Jaja, Isac sover och Andreas är uppe på vinden och byter filter i ventilationsaggregatet. Ren luft ska krabaten få när hen väl väljer att titta ut (försöker mig på att använda hen även fast det känns lite avigt på något vis, men det känns bättre än att skriva den i alla fall). Jag ska vila, vilket verkar vara det enda som min kropp vill göra nu för tiden. Isac tillbringade kvällen och natten hos mormor och morfar. Rätt så nöjd kille kan jag lova! Jag och Andreas unnade oss en middag på Fontana di trevi där jag fick min efterlängtade oxfilé med potatisgratäng och rödvinssky. Gooooooott. Men en envis huvudvärk har sedan gårkvällen hängt kvar och stört mig såväl under natten som förmiddagen idag så i ett försök att bota den ska jag nu försöka slumra lite.

Trevlig helg till er!

När jag var gravid med Isac hade jag lätt kunna gå några veckor till med honom i magen. Jag var varken rastlös eller frustrerad. Nu är det raka motsatsen. Jag vill träffa Krabaten nu. Och jag vill bli rörligare!

Jag går här hemma och ser så mycket som behöver göras, men har svårt att finna orken och energin. Det gör mig lite smått galen. När Andreas kommer hem efter jobbet är det matlagning, disk och allmänt plock efter Isac som hinns med. Vi håller oss över vattenytan liksom, men det behövs mer. Jag vet att jag mår bättre när jag har åstadkommit något och då får det vara värt att jag blir trött både i kropp och knopp. Just nu har vi fyra matlådor i kylskåpet. Det innebär att vi har både lunch och middag i morgon. Tiden som vi annars lägger på matlagning och disk på kvällen ska vi därför ägna åt att städa och jag tänker försöka städa så gott det går i morgon även under dagen, med Isac som hjälpreda. Jag behöver det för att få lite ro i kroppen.

Jag ska sätta mig ner nu och skriva en lista på vad jag vill få gjort. Den kommer bli på tok för lång för att allt ska hinnas med i morgon, men någonstans måste vi börja.

Krabaten och jag v.38+1 Redo för höstpromenad tidigare idag.

Over and out.

För första gången sedan Andreas och jag förlovade oss behöver jag inte oroa mig för att ringen ska ramla av. Ja, vattnet har börjat samla sig i händer och fötter. Härligt. Ett par kilon till har hittat hit och med tre veckor kvar står vågen på 84 kg. Jag undrar vart jag kommer att stanna?

På köksbordet har jag lagt fram diverse kläder och prylar. Det börjar bli dags att packa bb-väskan. Det kan ju ändå hända när som helst. Vilket det för min del gärna får göra. Vi är redo!

En bild från ultraljudet har jag läst att en del har med sig och tittar på när de behöver motivation. Kanske vore nåt!?

Matsäck: Digestive bars, choklad och lite chips. Mjukost plus bröd. Det sistnömnda var väl det bästa vid förra förlossningen egentligen. Dagen Isac föddes hade jag bara ätit frukost. Så de två smörgåsarna jag fick framåt kvällen efter att Isac var född räckte inte riktigt till för att mätta magen. Och med tanke på att pappan inte får frukost så är bröd och mjukost även väldigt bra på morgonen! Så bröd och mjukost är ett måste denna gången också.

Kläder till mig: Nya mjukisbyxor med bred och mjuk mudd. En ny lång top med knappar så att det går att amma. Amningsbh, amningslinne och amningstshirt. Favoritkoftan är med också. Ett par strumpor och ett par trosor. Ja, jag vet. Trosorna kommer jag knappast att behöva. Kommer åka hem i de fina nättrosorna med gigantisk binda. Jepp, det jag längtar mest efter... Men ändå, det känns liksom konstigt att packa ner massa ombyte utan att packa ner trosor så ett par fick följa med, mest för att liksom.

Kläder till krabaten: En nyinköpt body med tillhörande byxor, strumpor och mössa i älgtema. Favoritkläderna från när Isac var nyfödd - grön djurbody med ett par bruna byxor. Isacs första sparkdräkt med barbapappa. En djurpyjamas som också var en favorit med Isac. Går allt som det ska så lär väl varken jag eller krabaten behöva alla kläder jag har lagt fram, men lite vill man ju ha att välja på!

Necessär: Tandborste, tandkräm, hårband, hårsnodd, hårnålar, lypsyl, schampoo, tvål. Precis som förra gången har jag gått och luktat på alla tvålar på maxi för att hitta en som jag tycker riktigt mycket om som jag ska få tvåla in mig med efter förlossningen. Något att längta lite efter. När jag sedan använder den tvålen kommer jag att minnas dagen. Så var det förra gången i alla fall.

Så, vad har jag glömt? Förra gången hade jag packat ner såväl korsord som kortlek. Inte en enda gång slog mig tanken att plocka fram det. Det har väl att göra med att förlossningen var snabb och intensiv. Det fanns liksom inte tid. Och nu vet man ju aldrig hur nästa förlossning blir, men för det mesta brukar ju andra förlossningen gå snabbare än den första så än så länge har jag inte laddat med korsordstidningar.

Kamera, mobil, laddare och plånbok är också bra att ha, men lite svårt att packa nu.

Vad har ni haft med er och vad hade ni inte klarat er utan?

För ganska precis två år sedan var jag en vecka från beräknad födsel med knodden som visade sig vara Isac. Jag minns att jag i början av den graviditeten fick nöjet att hålla i en bebis som var runt en vecka gammal. "Oj, nu måste du längta!" konstaterade en av de andra besökarna.  Då fick jag lite panik. För känslan när jag höll i denna underbara lilla varelse var inte direkt längtan. Inte just då. Mer en massa frågor, känslor, tankar. Ska jag ha en sån här? Hur gör jag? Vill jag? Kan jag? Nej, inte så att jag ångrade graviditeten. Inte det minsta. Men helt enkelt lite panik för alla tankar som vällde fram. Lite panik för att jag inte genast kände en stark längtan. Såhär i efterhand tycker jag inte att det var särskilt konstigt. Att få barn är stort. Det är en förändring. Det är klart att man får ha blandade känslor inför den omställningen som det innebär.

Igår fick jag träffa en två veckor gammal bebis. Och den här gången kändes det annorlunda. Trots att jag bara är några veckor från beräknad födsel av krabaten känns det förvisso fortfarande ogreppbart att vi snart har en sådan liten varelse här med oss. Men nu jag känner en enorm längtan. Nu vet jag vad som väntar. Att den här bebisen som kommer att komma ut faktiskt är en egen liten individ. En helt egen person.

Vid förra förlossningen var jag så fokuserad på att klara av förlossningen. När knodden väl var ute tog det därför ett bra tag innan jag faktiskt förstod att det var Isac. En alldeles egen person. Halva mig och halva Andreas. Jag var så nöjd att jag hade klarat av förlossningen att det tog ett tag innan jag på riktigt tog till mig Isac.

Den här gången närmar jag mig förlossningen med en helt annan känsla. En stark känsla av längtan. Att få följa Isacs två år har varit magiskt och att snart få äran att följa ytterligare en individs utveckling känns underbart. Jag längtar. Andreas längtar.

Den här gången har jag inte som mål att klara av förlossningen. Den här gången har jag som mål att få träffa krabaten som huserar i min mage. När jag ligger där med värkar är det längtan efter krabaten som kommer att ge mig styrka. Mötet. Att få upp krabaten på bröstet och se vem det är. Lillasyster eller lillebror. Längtan. En jättestark längtan.

Vår lilla krabat. Som vi läntgtar efter dig!

Idag är det precis en månad kvar till beräknat förlossningsdatum. En månad låter rätt länge ändå. Men om jag däremot tänker fyra veckor och två dagar så känns det betydligt närmre. Märkligt. Hur som helst så nämar det sig onekligen och jag förstår inte hur Krabaten ska kunna fortsätta växa och få plats i magen så länge till. Den känns liksom full. Det är så långt ner till marken och det är en stor krabat i vägen när jag ska böja mig ner. Ja, smidigheten avtar och jag har verkligen börjat vagga mig framåt när jag transporterar mig.

Vecka 35+4. En månad kvar.

Man skulle kunna tro att jag med vetskap om vad en sån här tjock mage ledde till förra gången, borde förstå att det även denna gången kommer att komma ut en alldeles fantastisk liten människa. Men precis som förra gången så är det så svårt att ta in. Men jag vet att när Isac väl var ute så var det så naturligt. Det var liksom meningen. Och jag skulle bli förvånad om det inte känns på samma sätt den här gången. Krabaten, vi längtar efter dig! <3

Då var det fyra veckor och sex dagar kvar. Tick tack tick tack tick tack. Det går undan. Krabaten fyller hela min mage och rör sig som bara den. Huvudet är fortfarande neråt och hjärtat slår med 150 slag/minut. Nuvarande vikt på mamman? 81,5 kg. Viktuppgång hittills: 14,5 kg. Även om kilona ramlar på är det fortfarande en bit kvar till 94. Nej, jag har inga problem med att jag går upp. Men visst vore det skönt om det blev lite mindre än förra gången. Det tog mig ett drygt år innan jag var tillbaka till ursprungsvikt. Samtidigt tycker jag om att dokumentera här så att jag kan jämföra om det någon gång blir en nummer tre. Jag har inte skrivit så jättemycket om graviditeten med Isac så jag kan inte jämföra så mycket just nu. Därav får ni läsa om mina siffror oavsett om ni vill det eller inte! ;)

Nu ska jag ta ett ryck i köket och hänga lite tvätt innan det är dags att hämta hem Isac.

En liten Isac som tittar på Basse, Skutt, Vaj, Kamo, Katt och Mos. Ja, för er som inte hänger med så är det alltså Bamse, Lille skutt, Skalman, Katten Jansson och Husmusen. Favoriterna just nu. Ett annat ord han använder mycket är "To-to-ti" - motorcykel. Underbart att följa hans språkutveckling! <3

Idag när jag skulle laga en av rätterna från Linas matkasse så upptäckte jag att zucchinin som följde med var dålig. Halva delen var alldeles svampig. Men vad gjorde det när jag hade en zucchini som var alldeles redo att skördas i lannet!?

Annars har dagen återigen bjudit på ett badhusbesök efterföljt av en sväng på stan. Badet var även denna gång mycket uppskattat av Isac. Men att tro att han skulle somna snabbt efter lunch var rent önsketänkande. En trekvart knallade vi runt på Råtorp med Daisy som sällskap. Sen sov Isac gott i vagnen, Daisy/gammeltanten låg utslagen på golvet och mamman halvsov i soffan framför Vänner. Någon med lite energi över till mig? En timmes badande och sedan presentjakt på stan, mer behövs inte för att jag ska vara helt slut. Hoppas järntabletterna snart gör lite nytta!

Nåväl, kvällen avslutades mycket trevligt med ett kalas för Isacs kusin C som fyllt nio år. Stora tjejen nu!

Nattinatti mina vänner