Vi har fått ett nytt favoritrum.

Ibland går vi in hit och försöker förstå att det snart ska bo någon här. Vi väntar och längtar efter dig Knodden!

Nu ska jag baka klart chokladkakan som ska med till Kräftskivan i kväll. Det bästa med att baka är smeten! :)  

Tiden rullar på allt snabbare och sommaren som jag trodde skulle gå rätt så långsamt har redan gått en bra bit in i augusti. Hjälp!

Då och då börjar vi inse att vår lille knodd som ligger o sparkar o boxar i magen faktiskt ska ut. Idag har vi börjat inreda barnrummet på riktigt. En del saker kommer han förstås inte ha nytta av än på länge, men vi vill få in rätta känslan av ett barnrum. Om inte annat för att vi ska vänja oss vid tanken av att en liten faktiskt ska bo här. Snart.

Och med dryga åtta veckor kvar till beräknat datum har jag med råge passerat den vikt som gravida går upp i genomsnitt och då har jag ändå många veckor kvar att växa på. Jösses. Heffaklump, Barbamamma, you name it.

Men jag tycker ändå att jag mår rätt så bra. Ska verkligen inte klaga. Men visst, vatten i benen, kissnödig stup i kvarten, ömma fötter när jag står för länge och så denna halsbrännan som letat sig tillbaka. Hua! Har dock börjat lära mig att inte äta så mycket och inte så sent på kvällen och framför allt inte våfflor och grädde 22.30 på kvällen!! För då hjälper inte ens tabletterna mot halsbränna. :)

Konditionen är helt väck, blev nästintill ifrånsprungen av farmor i skogen. Nu ska det väl tilläggas att min farmor är väldigt pigg och att springa fram i skogen och plocka bär är en av hennes paradgrenar. Själv vart jag hyfsat trött i såväl rygg som fogar av att plocka dessa hjortron, men alltid mysigt att komma ut i skogen. :)

I morgon väntar besök hos barnmorskan och fortsatt inredning av vår knodds sovrum. Bilder kommer så smånigom.

Nattinatti

Tack för alla kommentarer. Jätteroligt att läsa! :)

Igår var vi och hälsade på hos barnmorskan för att påbörja kontrollerna om knodden växer som han ska och det gör han. Precis på kurvan! Och hjärtat slog med 140 slag/minut. Tänk att det är någon som ligger och sprattlar och lever sitt alldeles egna lilla liv inne hos mig. Nuförtiden sparkar han så att Andreas både kan se och känna honom. Underbart!

Än så länge har jag mestadels räknat graviditeten i veckor och igår gick jag in i vecka 25. Häromdagen kom jag att fundera på vilken månad jag var i och insåg då att jag är i sjätte månaden! Hjälp vad tiden går fort.

En graviditet är full av väntan. Först var det en väntan på att ens börja försöka att få till en liten knodd. Vi ville vänta så att jag i alla fall skulle kunna läsa klart andra året. Sen var det väntan på plusset. Och på tredje försöket kom det. Jag minns det som igår när jag rusade in till en nyvaken Andreas med tårar i ögonen blandat med skratt, skutt och glädjetjut och sa att jag var gravid. Ett par veckor senare kom det klassiska illamåendet. Såhär i efterhand tycker jag att det var rätt så lindrigt, men jag vet att jag tyckte rätt så synd om mig själv emellanåt under de veckor det pågick. Hade ingen aptit och det var med hjälp av postafen som jag genomförde de sista bandymatcherna. Med hjälp av dem mådde jag bra under dagen och kunde få i mig tillräckligt med energi för att kunna prestera någorlunda på matcherna även om det kändes att jag inte var i närheten av den form jag haft tidigare under säsongen. Illamåendet försvann efter vecka 12 -13 någon gång, såsom det ofta brukar vara. Vecka 13 var också en vecka som var efterlängtad. Då var de tolv första veckorna, där risken för missfall är som störst avklarade. Sedan var det väntan på ultraljudet och uttrycket spökveckor gjorde rätta för sitt namn. Jag mådde bra, bebisen märktes inte av och jag började fundera på om jag inbillat mig alltihopa. Jag var rädd för att komma till ultraljudet och så skulle barnmorskan inte hitta någon bebis. Jag var även orolig inför ultraljudet att allting inte skulle vara bra med knodden. Tidigare har jag alltid sett ultraljudet som något positivt. Ett tillfälle att få se sin efterlängtade ligga och sprattla. Men en händelse i vår närhet ändrade min syn och jag insåg att det faktiskt kan vara så att allt inte står rätt till även om det är ovanligt att det är så.

Jag väntade och väntade på att få känna rörelser från vår lilla knodd och kvällen innan ultraljudet kände jag något jag aldrig känt innan och jag förstod att det var knodden som sa hej. Så var det då äntligen dags för ultraljudet och det var inte utan tårar från både mig och Andreas som vi såg vår krabat ligga och sprattla. Vilket ögonblick. Vilken känsla.

Sen dess har tiden tickat på väldigt snabbt och jag har börjat inse att nästa hållplats att längta efter är förlossningen och få se vår knodd på riktigt! Det är en trygghet att veta att om barnet skulle bestämma sig för att komma ut nu så är chansen stor att det skulle klara sig. Men jag hoppas innerligt att knodden håller sig inne fram till oktober.

Magen växer och jag har blivit bre över ändan säger mormor och det är väl bara att hålla med. Foglossning kände jag av jättetidigt, redan när jag fortfarande spelade bandy. Förstod inte att det var foglossning just då, men nu är det ingen tvekan om att det var det jag började märka av. Den är fortfarande relativt lindrig, men kroppen säger ifrån när jag har tagit i för mycket, då är det inte jättelätt att ta sig upp från soffan. Vatten i benen har jag också börjat märka av när jag har stått mycket. Den här sommaren kan bli varm har jag insett! Och precis i dagarna har den omtalade halsbrännan kommit. Fy sjuttsingen för halsbränna säger jag!  Men att vara gravid är underbart. Att känna knodden ligga och sprattla här inne är en fantastik känsla och det är värt alla åkommor en graviditet för med sig.

Om tre-fyra månader har vi honom i vår famn. Honom. Vår lille kille. På ultraljudet kunde barnmorskan säga att det med stor sannolikhet var en liten kille därinne, vilket också var vår känsla och även min systerdotters. ”Jag sa ju det” sa hon när vi berättade att hon hade haft rätt. En liten grabb är det som ligger härinne och sprattlar och vi väntar ivrigt på att få se hur han ser ut! Vi väntar på vår älskade knodd som är lite av mig och lite av Andreas. Vi väntar på vår tredje familjemedlem.  

I väntans tider. Inget uttryck kan förklara en graviditet så bra.

Idag har knodden varit omgiven av en massa tjejer! Vårruset stod på schemat och de fem kilometerarna avverkades på en halvtimme i regnet som öste ner. Tycker det är en helt okej tid när man precis har passerat halva tiden! :) Det kändes bättre att springa än vad jag hade trott, förutom att jag blev såååå kissnödig efter bara några meter. Knodden studsade mot fel ställe! ;) Konditionsmässigt var det inga som helst problem trots att jag inte tränat mycket sen bandyn tog slut, däremot lär jag säkert ha lite träningsvärk i benen i morgon!

I och med att vi sprang som ett lag väntade en god pickick efteråt som vi avnjöt med stor aptit. Mums! Nu blir det sängen och tåg mot Göteborg i morgon bitti. Nattinatti

I morse var vi med om något helt fantastikt! Vi fick se vår lilla knodd ligga och sprattla. Både jag och Andreas var rörda till tårar. Som vi hade längtat efter detta ögonblick och att få se och höra att vår bebis mår bra var så skönt!

Syns i oktober knodden! Längtar efter dig!!

Ja, nej, ja, NEJ blev svaret på frågan när min systerdotter hoppade hopprep. Och frågan som ställdes: Har Malin en tjej i magen? Svara ärligt ja eller nej! Då hopprepet stannade på Nillans ben vid ett nej drog vi slutsatsen att det istället är en liten pojke som huserar i min mage. Återstår att se om Nillan och hopprepet hade rätt när vi förhoppningsvis får se svaret på ultraljudet på måndag! :)

Idag har vi äntligen inhandlat en bokhylla vi spanat på ett tag. Bokhyllan är från Mio och den kunde inte ha passat bättre!

I morgon så kommer förhoppningsvis en grävmaskin och jämnar ut vår trädgård och fyller på med lite fyllnadsmassor. 

Ha en trevlig Valborg!

Kram från oss  

I morgon går jag in i vecka 18. Nästan lite läskigt hur fort tiden går. Om två veckor är jag halvvägs in i graviditeten och jag tycker inte alls att det var länge sen som vi fick vårt efterlängtade plus! Vecka 18 innebär också ultraljud vilket det är dags för nästa måndag. Jag kan inte låta bli att vara lite nervös. Jag vill så gärna att allt ska se bra ut och att vår lilla knodd mår bra.

Idag föll träningsabstinensen över mig och jag dammade av mtb:en och gav mig av på en lugn tur, men det märks att magen har växt och att jag en timme innan ätit fläskfile gjorde inte saken bättre! :) Men skönt att komma ut och röra lite på sig.

Jensen: Daisy är lite min hund, men bor mestadels hos mamma och pappa. Hon är tolv, så jag har växt upp med henne och lärt henne allt jag kan! :) Då jag lät henne sova i min säng när jag bodde hemma så sover hon nu istället hos mamma o pappa. Brukar avlösa dem emellanåt när vi är lediga så de får sova utan en hund som bökar runt i sängen.

Det minst leriga stället i trädgården

Daisys nya favvoplats. Andreas renfäll som fäller mer än vad Daisy gör...