I helgen kunde både jag och Andreas konstatera att vi båda hade en tuff jobbvecka framför oss. Jag sa det inte högt men tänkte att det verkligen inte var läge för VAB. Tydligen räckte det med att jag tänkte tanken då jag inte hann mer än hänga av mig kläderna på kontoret och starta datorn i morse förrän telefonen ringde. Lovis hade spytt. Jahapp. Efter en snabb överläggning blev det Andreas som fick åka hem.

Här lyser väl nackdelen med konsultjobb igenom. Jag tycker verkligen om friheten som konsultlivet medför. Flexibiliteten och förmågan att kunna styra över timmarna. Dock medför det ett ansvar. Deadlines. Handlingar som ska ut. Handlingar som inte kan vänta. Ingen av oss kan utan vidare stanna hemma och så blir jobbet gjort ändå. Lyckligtvis har vi den här veckan olika kritiska hållpunkter och verkar därför kunna lösa schemat någorlunda trots att vi båda har mykcet att göra. Tursamt för mig är dessutom att mina kollegor råkar ha det lite lugnare och kan avlasta mig. Därför kom jag undan(!) med bara fyra timmars övertid idag. Den värsta branden är släckt och jag känner mig inte stressad över att vara hemma i morgon. 

Nu är min desperata förhoppning att vi övriga håller oss friska då två hotellnätter och två dagar på Kolmården är inplanerat till helgen. Som tur är har Lovis inte spytt mer än ett par-tre gånger och har under eftermiddagen fått i sig lite ätbart som har fått stanna kvar, så det ser inte ut att det bli någon långdragen historia *knackar tre gånger i bordsskivan*. Så snälla, håll tummarna stenhårt för att vi andra klarar oss. Vi har längtat så efter denna helgen!

Fredag. Jamen hur underbart är inte det ordet. Fredagsmys. Harmoniskt, mysigt och alldeles underbart. Jag skulle sluta senast halvtre och hämta barnen. Jag funderade på om vi skulle åka till badhuset. Eller skulle vi handla och göra i ordning en middag innan Andreas kom hem. Eller kanske städa. 

Halvtre var jag inte klar på jobbet, rusade ändå iväg tjugo i tre. Kom till förskolan med några minuter till dess att båda skulle vara hämtade och på väg hem. Lovis var klängig och Isac ville inte gå hem varpå jag fick bära båda på samma gång för att överhuvud taget komma ut i hallen där påklädning väntade. Och det tog sin tid. Svettig, varm och gravid satt jag på det sandiga golvet medan båda två sprang runt och inte var särskilt medgörliga. Kom tillslut iväg. En barnvagn, två barn och en cykel skulle jag få med mig hem. Detta utökades på omvägen hem till en barnvagn, min cykel och en barncykel som vi plockade upp i mormor och morfars trädgård. Halvfem var vi hemma. Två trötta barn efter första veckan med förskola varje dag från halvåtta till tre.

Det fick bli korv och makaroner till barnen. Snabbast möjliga för at få i dem lite energi. Hjälpte föga. Isac var fruktansvärt upprörd över att Lovis fick D-droppar före honom. Nej, Isac behöver inte D-droppar, men vill smaka då och då. Som idag. Men att Lovis fick först hade han svårt att komma över. Många tårar. Lovis vägrade sitta i sin stol utan skulle prompt sitta i tripp-trapp-stolen bredvid Isac. Och har hon bestämt sig så har hon. Sedan hängde jag och barnen i soffan i en halvtimme framför TV:n, lika trötta alla tre medan Andreas röjde så gott han kunde. Sedan var det läggdags för våra trötta små varelser.

Nu har jag och Andreas precis slukat en varsin lyxig pizza från Vedugnen som jag hämtade medan Andreas la barnen och vi är väl i princip redo för att däcka vi också. Men lite filmmys ska vi nog hinna med först. Det är ju trots allt fredag. Även om vi inte hann till badhuset, lagade en underbar middag eller storstädade huset så är det faktiskt fredag. Typiskt mig att bygga upp dessa bilder om hur dagen ska bli och hur mycket vi ska hinna med och hur mysigt det ska bli. Jag menar, för två veckor sen köpte jag jäst. Jag tänkte att jag skulle hinna baka bullar trots att jag skulle vara själv med barnen hela den helgen och visste att jag behövde sätta mig och jobba så fort jag fick tid över. Men hallå, trodde jag verkligen att jag skulle hinna baka när jag stod där i affären? Lite väl optimistisk emellanåt.  

Nåja, jag börjar på något vis förstå uttrycket "mitt i livet". Och även om det är slitigt så har det sin charm. Jag känner mig på något vis lite oövervinnlig när jag gravid med lillasyskonet går mot förskolan på mornarna och drar barnvagnen med våra två i med ena handen och med den andra handen leder jag cykeln. Jag känner mig stolt och jag känner mig lycklig. Skit samma om denna fredagkväll inte blev som jag hade tänkt. Jag har det rätt bra ändå. Mitt i livet.

Bild från sensommaren 2013. Inte visste vi då att vi bara några månader senare skulle ha en femte familjemedlem växandes i magen. <3

Den här dagen kan jag tänka mig att sudda ut, rycka ur dagboken eller något liknande. Äh, den har inte varit hemsk eller tragisk på något vis. Men den har liksom inte varit särskilt rolig. Jag har varit trött och lite tom på energi hela dagen lång och det påverkar förmågan att hantera vardagliga situationer. Jag har inte blivit särskilt arg och skrikit hejdlöst eller något sådant. Jag har mest känt mig ledsen för att det inte flyter på som jag vill. Det kändes som att jag mest stod och trampade på jobbet utan att få något gjort. Och sånna dagar kommer, det vet jag. Men det tar extra hårt när jag inte riktigt är i balans.

Väl hemma var vi sena med middagen. Isac utbrast i vanlig ordning "tycker inte om" innan han ens har satt sig i stolen och petade väl på sin höjd i sig en fjärdedels potatis. Läggningen, som i skrivande stund inte är slutförd gör mig ledsen. Isac vill absolut inte sova i sin säng och jag vet inte hur vi ska hantera situationen. Han vill sova i vår säng.

Barnen får komma in till oss på natten. Det märks, framför allt på Isac, att det är perioder som han behöver vår närhet mer än annars och då får han det. Men däremot vill vi att de somnar i sina sängar och det har Isac alltid gjort. En del kanske tycker det är egoistiskt, men jag värdesätter den lilla stunden på kvällen då jag får krypa ner i sängen bredvid Andreas högt. Vardagen i övrigt är fylld av jobb, förskola, mat, tvätt och städ. Samtalen handlar mest om det praktiska. Men just när vi går och lägger oss får vi lite tid för varandra. Prata om annat än vardagliga ting eller bara ligga nära och sakta somna. Det är viktigt för mig och det ger mig energi.

Därför ville jag inte ge med mig när Isac ville sova i vår säng, för jag vet att risken är stor han snabbt som attan lägger sig till det som en vana. Men som alltid när det dyker upp ett nytt, lite oväntat problem är det svårt att hantera det på rätt sätt. Jag försöker prata mjukt och fråga varför. Jag blir arg och irriterad. Jag sjunger. Jag lämnar honom snyftandes i rummet och lyfter tillbaka honom gång på gång. Jag försöker prata och förklara en gång till.

Ja, ni ser ju- inkonsekvent så det skriker om det. Men trösten är att jag vet att det är så det blir för oss när det uppstår en ny situationen. Jag vet att det tar ett tag att känna in sig, att hitta vilken väg vi ska gå för att lösa just den här situationen. Det har jag lärt mig. Men det gör lite ont i magen när jag inte får något grepp om varför han inte vill sova i sin säng. Det hade underlättat om han hade kunnat berätta det.

Nu har han hur som helst somnat i sin egen säng efter att han och Andreas har läst böcker med ficklampa. Två och en halv timme efter påbörjad läggning. Lovis som ligger i sin säng en meter bort från Isac har sovit som en stock hela tiden. Det var rätt oväntat.

Nu är det min tur att somna. Det kommer nog gå fort!

Nattinatti till er som orkade läsa hela vägen hit.

Tröttisfamiljen här efter en riktig knasnatt. Efter att ha varit vaken mellan tre och halvsex i natt var jag glad över att ha flextid på jobbet. Ställde fram klockan en dryg timme och när barnen äntligen började komma till ro så somnade tillslut också jag om en liten stund, ensam i Isacs lilla säng.

Lovis är inne i någon av alla dessa faser. Hon äter dåligt, sover oroligt och är i extra stort behov av närhet och trygghet. Hon sover mer eller mindre hela nätterna hos oss just nu. Några gånger kan vi få henne att somna om i sin egna säng under kvällen, men runt midnatt brukar det vara nästintill omöjligt. När vi då tar in henne till oss så vill hon i princip krypa under skinnet på oss. Om man så försöker flytta henne en centimeter så börjar hon gråta högt. Det är som att hon tror att vi ska lägga ner henne i en låda och stoppa in henne i en garderob i källaren och glömma bort henne. Som sagt, närhet och trygghet verkar vara extra viktigt för henne just nu, så det är bara att krama och gosa så mycket det går. Många pussar har hon att ge också!

För övrigt har en nionde tand tittat ut i dagarna också vilket såklart inte heller har underlättat för sömn och humör på vår lilla dam.

Nu hoppas jag att i alla fall storebror sover gott natten igenom. För att ha båda i vår säng är uppenbarligen ingen lyckad kombo.

Nattinatti från tröttisjag

Igår skuttade Isac rakt in i mitt hjärta. Det var väl knappast första gången, men igår var det lite mer bokstavligt. Jag har alltid haft bilden av barn som springer fram till sina föräldrar och hoppar upp i famnen när de möts. Men nej, det har liksom aldrig hänt för vår del. Isac utbrister på sin höjd "Kommer mamma!" och fortsätter sen leka helt obrydd alternativt talar om att han inte ska gå hem om han nu är någon annanstans än hemma.

Men igår när jag klev innanför dörren hos mormor hände det alltså plötsligt. Han fick syn på mig och sprang genom hallen. Jag böjde på knäna, sträckte ut armarna och han skuttade upp i famnen och kramade mig. Älskade du.

Så fick jag äntligen en kväll med lite tid över. Vad kunde då passa bättre än att svara på frågor i en hel trekvart? En av de utvalda. Statistiska centralbyrån. Yeay. Men nu har jag gjort mitt. Bra jobbat till mig själv.

Har precis krupit ner under täcket och väntar på min käre sambo. Han har väl förvisso inte tänkt ta kvällen riktigt än, men har lovat att göra mig sällskap en liten stund här i sängen. Jo, jag hör vad det låter som att jag anspelar på, men det är inte det jag syftar på i det här fallet.

Dagarna går i ett och det mesta av konversationerna under dagen handlar om barnen och vardagen. För mig betyder det därför mycket, den där stunden på kvällen när man lägger sig tillsammans och pratar. Det ger mig energi. Att få ligga nära och bara vara med den jag älskar mest av allt. Den stunden på dygnet är ovärderlig för mig. Den stunden fyller mig med lugn och den laddar upp mina batterier.

Därför har jag ikväll beordrat hit min sambo, trots att han inte har tänkt sova än, för att i alla fall ladda batterierna lite grann. Det behövs som småbarnsförälder. Det behövs.

Lovis går alltmer och allt stadigare. Isac hejar på.

Isac är mån om sin lillasyster och idag när Lovis var ledsen lutade Isac sig fram mot henne och sa "Vad är det vännen? Vad är det vännen? Det går över". Så himla söt. Jag har sagt det förr, med det är så härligt att följa språkutvecklingen. Det är verkligen underbart. Han pratar och frågar och berättar. Vissa ord har han dock sina egna uttal på. Lusseklad har hängt i bra länge och betyder choklad. Sedan har han också sina tatojer. Dinosaurier alltså. Underbara små. Som vi älskar er.

Halvtre i natt gav vi Lovis alvedon med förhoppningen att hon skulle kunna sova lite bättre och därmed ge oss lite efterlängtad sömn. Hennes snörvlande, rosslande och flämtande hade hållit oss vakna hela natten. Alvedonen gav önskad effekt och runt halvfyra var hon betydligt mer avslappnad. Äntligen kanske vi skulle få lite sömn.

Då vaknade istället Isac. Elefanten som låg i hans säng skulle absolut läggas i lådan i vardagsrummet. Väl tillbaka i sängen saknades ormen. Mamma fick springa och leta. Sedan skulle ormen äta gosedjur. Sedan blev Isac plötsligt ledsen. Mamma och son la sig i sängen bredvid pappa och dotter efter att ha plockat med en kudde, långa ormen, en snuttis, vovven och en kanin. Isac hade dock inga planer på att sova. Efter att ha suttit i sängen i en kvart klev han ur och gick ut i vardagsrummet och grät. Han skulle ut i uterummet. Vi öppnade, han gick ut och hämtade hajen. Den stora hajen som tar upp halva hans säng. Isac fick hämta hajen, men istället för att gå till sitt rum svängde han in till oss. Jaha, ska vi utöver Lovis, Isac, extra kudden, långa ormen, vovven, snuttis och kaninen även ha en stor haj? Det slapp vi dock. Hajen skulle ligga under sängen. Tillsammans med ormen. Därefter somnade Isac med dockan i famnen som han hade hittat på täcket. Då var klockan halvfem och jag beslutade mig för att flytta alarmet från kvart i sex till sju.

Stapplade väl iväg till jobbet i morse, en timme senare än vanligt. Tur att jag har fått springa runt och inspektera en byggnad och inte behövt försöka hålla mig vaken framför datorn på kontoret.

Mvh
//kommer sova gott på hotellrummet i natt