Bilder från Iphonen på vår lillskrota som så gärna vill snutta nätterna igenom.

En natt med åtminstone 4-5 timmar sammanhängande sömn hade varit trevligt. Det tror jag att min käre sambo också hade tyckt varit bra då han har får ta en del av konsekvenserna som min sömnbrist ger. Förmågan att hantera stressiga situationer sjunker drastigt och tålamodet försvinner all världens väg. Jag tycker inte om mig själv när jag är såhär trött. Och har man ett barn på drygt två år behövs tålamod. Ska man klä på densamma krävs tålamod. Skriker dessutom dottern på fyra månader hysteriskt i vagnen under tiden ökar stressen betydligt. Då önskar man att man hade haft lite bättre nätter i ryggen.

För övrigt upptäcker jag allt mer hur Isac blir lite av en spegelbild av mig. Jag hör Isac nästintill hysteriskt säga "Såååja Lovis, luuuugn Lovis" när hon gråter och skriker. Ja, hur många gånger har jag inte desperat bett Loivs lugna sig när hon skriker i vagnen medan jag klär på Isac. Jag skrattar när han tar tag i min arm, tittar mig djupt i ögonen och säger "stanna kvar hemma", så att jag liksom ska förstå att han menar det han säger. Jag märker även att han tar efter från dagis. Häromdagen bad jag honom hämta en ny blöja. När det inte hände något så sa jag att jag skulle gå och hämta istället. Då blev det fart på Isac. Han började springa mot sovrummet men stannade och vände sig mot mig och sa mycket bestämt: "Mamma nu är Stopp hämta blöja!". Okej, mamma ska alltså inte hämta blöja. Han härmar och tar efter uttryck och det är så härligt att följa hans utveckling.

Ja, livet som förälder är verkligen en berg- och dalbana. Men allt det goda överväger det jobbiga och de här tråknätterna kommer såsmånigom att vara ett minne blott. Jag kommer att tycka att "Äh, det var inte så farligt. Det var en så kort period". På något vis sållar hjärnan snabbt bort det som har varit jobbigt och fokuserar istället på det som har varit bra. Och tur är väl det!

Nu är det dags för ännu en natt. Håll tummarna för lite mer sömn är ni snälla!

Nattinatti

Myssund i soffan. Ja, stunder som ovan får man ta tillvara på. För tro mig, det är inte alltid så harmoniskt och mysigt att vara tvåbarnsmamma.

Andreas tävlade i Icebug Winter Run under eftermiddagen. Det var en fyrmannastafett där var och en sprang 2,5 km i vinterterräng. Lite bitter är jag att dem faktiskt vann. De kunde väl ha släppt ett lag förbi sig. Tvåorna fick en varsin gratis hotellnatt. Ettorna fick en varsin pannlampa. Jodå, Andreas är nöjd. Han hade ju faktiskt inte just den pannlampan redan. Men jag hade gärna tagit del av hotellnatten! :) Men okej. Grattis älskling.

Själv hade jag en prövning här hemma. Får lite grann skylla mig själv som kanske valde fel fight. Eller snarare vid fel tillfälle. För det här är ändå en fight vi måste ta. Isac sitter inte gärna i sin stol utan står mycket hellre. Gärna balanserandes med en fot på sin egen stol och en på min. Och så undrar ni hur det kom sig att han ramlade av stolen härom veckan!? Men att försöka amma Lovis, äta min soppa och samtidigt få Isac och sitta och äta sin soppa och inte ta min smörgås? Nej, Malin. Det fixar du inte. Och då är det liksom idiotiskt att ta fighten just då. Det visste jag redan innan... Men jag struntade i magkänslan och straffet var en Isac som gråter och skriker i hallen efter IPaden som ligger på hatthyllan, en Lovis som skriker och gråter på en filt på golvet för att hon inte får någon uppmärksamhet och jag själv som gråter i soffan. Mest arg för att jag tog fighten när jag visste att det inte skulle komma något gott ur den och därmed bråkade med Isac i onödan vilket inte känns okej. När ska jag lära mig?

Härom veckan diskuterade vi med en annan småbarnsförälder om barn och sömn. Efter att ha berättat om hur Isac ibland beter sig nämnde den andra föräldern "nattskräck". jag har tänkt tanken tidigare, men inte undersökt det närmre. Idag googlade jag nattskräck och inser att symptomen, om man kan kalla det så, stämmer till punkt och pricka in på Isac.

"Nattskräck kallas det när barnet får ett skräck- eller raserianfall efter det att det har somnat, i regel under de tre första timmarnas sömn. Barnet förefaller vara vaket och kan sätta sig upp eller resa sig i sängen och gråta våldsamt. Det verkar skärrat eller ilsket och kanske ser det ut som om det slåss mot någon eller något. Detta är inte detsamma som en mardröm.

Snor rubriken på inlägget från en väns blogg. Hoppas det är okej. För det är precis så det känns idag.

Daisy spenderar veckan hos oss. Hon är van att sova i sängen, men kommer inte längre upp själv. Måste lyftas. När hon väl kommit upp ska hon ner. Typ. Svårt att sova bra för mig med andra ord. Därför tänkte jag lägga mig på golvet så kunde hon ligga nära och komma och gå som hon vill. Vad jag inte hade räknat med var att Isac absolut skulle sova med oss på golvet när han kom in till oss precis när vi la oss vid halvtvå-snåret. Vi gör ett flertal försök att lyfta upp Isac till Andreas i sängen. Men det är hopplöst. Isac SKA sova med oss därnere. Vi lägger Lovis hos Andreas, men då han inte har någon mjölk att erbjuda så flyttas snart Lovis ner till mig igen då hon vill snutta sig till sömns.

Efter lite justering hamnade vi tillslut såhär. "Det löser sig" sa jag till mamma när hon undrade hur vi skulle sova när vi hade Daisy hos oss. Och se, det gjorde det.

Med andra ord inleder jag 2013 med att samsova på en 80 cm bred madrass på golvet med mina två barn plus hund. Lite mysigt, men hyfsat obekvämt. Jag somnar såsmåningom och drömmer att huset håller på att falla sönder. Jag vaknar på morgonkvisten av att Daisy vankar av och an. Jag håller precis på att amma Lovis och skickar upp Andreas för att kolla läget. Han upptäcker en bajsdoft i vardagsummet. Jag går upp och hittar hundbajs på mattan i vardagsrummet. Löst hundbajs. Nice. Tar på mig första, bästa kläderna och närmsta skorna (Crocs. Barfota.) och går ut med vovvsan. Mattan slänger Andreas ut i uterummet så länge. När vi kommer in tar det inte lång tid innan Daisan spyr. Lovely. Resten av förmiddag flyter på utan några större problem tills vi går ut på promenad hela familjen. Isac vägrar efter ett tag att gå åt samma håll som oss andra. Prata rätt går inte. Att lyfta blir för jobbigt. Därför får vi tillslut spänna fast en vansinnig Isac i vagnen. Raseriutbrottet som nog är rekordlångt fortsätter när vi går in i garaget. Han ska ut igen. Vi tar av honom ytterkläderna. Han skriker. Vi går uppför trappan. Han skriker. Vi stänger grinden. Han skriker och försöker pressa sig under grinden för att kunna komma ner och ut igen. Han misslyckas som tur är. Under promenaden har jag känt av en migrän komma krypandes och jag stänger in mig på sovrummet medan Isacs raseriutbrott sakta klingar av. Det gör såsmåningom migränen också och jag ägnar resten av kvällen åt att vara grön av avund på alla människor med stora hus med massa sovrum och stora vardagsrum. Än mer avundsjuka tillägnas alla som är respektive ska utomlands. Thailand, Florida, Gran Canaria är några av resmålen som släktingar är i/ska till. Alldeles grönsvart är jag troligtvis inombords. Dessutom upptäcker jag att tv-programmet som jag har sett fram emot att se hela dagen går först i morgon. Det hade jag ju kunnat räkna ut en dag som denna. Hej 2013!

Vet ni vad!? Jag tror bestämt att jag börjar det nya året imorgon istället!

Over and out.

Och just det. God fortsättning till er som har påbörjat det nya året. Jag joinar er i morgon.

Goaste storebror myser med lillasyster

Isac tycker helt klart om sin lillasyster. Han myser gärna med henne och ger henne pussar när det är dags att sova. Men lite frustrerande är det att hon tar uppmärksamhet från mamma och pappa. När Andreas höll Lovis i famnen samtidigt som han försökte leka med Isac sa Isac till mig: Mamma lyffa Lobis. Full fokus på lek ska det va och då kan man inte ha en bebis i famnen! Full fokus gäller överhuvud taget när Isac leker. Det går inte att föra en konversation med någon annan för då låter det såhär: Nejnej mamma skrika. Nejnej pappa skrika. Och så skakar han demonstrativt på huvudet. Fokus på leken.

Orden "NejNejNej" och "inte" förekommer väldigt mycket nu. Att byta blöja, ta på kläder, ta av kläder, torka kan mötas av just dessa ord och en sprattlande tvååring. Dock rinner det av lika fort. Det gäller att vara lite kreativ och låta det ta lite tid. Försöker vi skynda tar det oftast längre tid. Det gäller på något vis att mötas och att läsa av humör för att avväga hur man ska gå tillväga just den gången. Men protester, sprattel och tårar är numera en del av vardagen.

Jag vet inte hur ni andra småbarnsföräldrar pratar med era barn, men jag och Andreas har just insett hur ofta vi inleder en mening med: "Ska vi...". Isac, Ska vi byta blöjan? Ska vi ta på pyjamas? Ska vi göra si? Ska vi göra så? De allra flesta gångerna ska vi ju byta blöjan, ta på pyjamasen o.s.v oavsett vad Isac svarar. Då är det knappast som så att han har någon valmöjlighet. Men när vi pratar på det sättet så ger vi Isac en möjlighet att säga nej. Ska vi byta blöjan? Nej.

Vi försöker ändra på oss. Men det är nästan komiskt hur många gånger orden "ska vi" inleder en mening. Avvänjning pågår.

Många av dessa utbrott från Isacs sida har blivit betydligt starkare sedan Lovis kom. Det är på något sätt där som reaktionen på det nya livet kommer. Han är väldigt mån om att få följa med och verkar rädd för att vi ska glömma bort honom. Därför känns det lite jobbigt att lämna honom hemma i helgen när vi åker iväg på bröllop. Men han kommer troligtvis ha fullt upp hos mormor och morfar så att den som tycker att det är jobbigast är jag. Som vanligt. Men med två hotellnätter inbokade, hotellfrukost på lördagen och bröllopsbrunch på söndagen så tror jag att vi ska ha det rätt okej ändå. Ja, och så själva bröllopet då. Som pricken över i:et. Jo, det blir nog helt okej. Och som sagt, Isac får en hel helg med sina favoriter så han lär inte misstycka. Vår finaste älskling.

Nej, nu ska jag krypa ner under en filt med Lovis innan det blir sängen.

Nattinatti till er

I natt har jag faktiskt sovit gott, med mina mått mätt! :) Skönt. Isac kom in som vanligt, men somnade lugnt och stilla i mitten av sängen. Tack.

Den senaste tiden har vi diskuterat det här med säng och sova en hel del. Vi sover ju just nu i vår 140-säng, vilket är lite väl trångt för en pappa, en tvååring och en höggravid mamma. Men vår nya säng kan komma vilken dag som helst, även om det lika gärna kan ta några veckor till... Vi får väl se.

Hur som helst löser inte en stor säng alla problem. Isac lär knappast sluta komma in till oss på natten och snart har vi en liten bebis som kanske också sover i sängen. Vi vill ju inte ha någon av dem på kanten, men Isac som snurrar och har sig vill vi inte ha liggandes bredvid bebisen i början heller. När Isac kommer in så kommer han alltid på min sida som är närmast och liksom raka vägen in. Det innebär att det alltid är jag som lyfter upp honom, vilket också kan vara bökigt med bebis. Vi prövade för ett par veckor sedan att byta sida, jag och Andreas, men bytte ganska snart tillbaka. Vanemänniskor! :)

Nej, det är inga jättestora problem vi har framför oss, men det är klart att vi funderar på olika lösningar. Kanske sover bebis jättebra i spjälsängen och Isac åter börjar sova i sin säng. Kanske blir det bara jag och Andreas i den nya stora sängen!? Men vi kanske får vara beredda att dela på oss också. Jag och Krabaten kanske får sova i källaren ett tag. Bästa möjliga sömn för alla fyra är väl det som får prioriteras.

Då vi har vår säng "inklämd" mellan garderober är det svårt att ställa spjälsängen emot min sida. Då kommer jag inte in i garderoben. Ett alternativ om båda våra små hamnar i sängen och de inte kan ligga bredvid varandra i mitten är att klämma fast en sänggavel som vi har i garaget mot Andreas sida så att Isac kan ligga mellan den och Andreas. inte jättesnyggt, men praktiskt möjligt.

En tre år gammal bild från sovrummet när det precis var nyrenoverat. Nu har vi en helt annan sänggavel, men det är denna som står outnyttjad i garaget.

Rejäla i-landsproblem och kanske inte den mest intressanta läsningen, men det är veckans fundering. :) Allt löser sig och det här kanske inte ens blir ett problem. Men det är ändå skönt att få diskutera och fundera lite och ha lite olika idéer om det blir besvärligt.

Nu ska jag intaga lite lunch innan det är dags att hänga tvätt. Sen blir det nog en tur på stan med lilleman efter dagis.

Ha en härlig dag allesammans! Här bjuds det på ett underbart höstväder.

Jag har redan redogjort lite grann hur en natt kan se ut och här kommer två exempel till.

För några kvällar sedan gick vi och la oss runt halvtio. Jag prövade att bulla upp med kuddar enligt gravidböckernas alla regler. En kudde under magen, en bakom ryggen och en mellan knäna. Ja, och så en under huvudet då såklart. Jag fann det faktiskt skönt, om än lite halvtrassligt när jag skulle vända på mig. Jag somnade gott och när jag vaknade ett tag senare var jag säker på att jag hade sovit mååånga timmar. Men klockan var inte ens tolv, men kissnödig var jag. Upp på toa och somnade om förvånansvärt snabbt efter att ha tillrättalagt alla kuddar. Vaknar igen och tänker att nu är nog klocka tre-fyra! Men icke. Endast timmen har gått sedan förra toabesöket och nu är det alltså dags igen.

Jag hinner precis somna om när Isac tassar in i sovrummet. Jag slänger ner alla extrakuddar, lyfter upp Isac och lägger mig längst ut på kanten för att ge plats åt mina pojkar. Andreas har feber och jag vill därför inte att Isac ska störa honom. Isac snurrar, knuffar, sparkar, bökar. Jag vänder mig från sida till sida på kanten då höfterna börjar värka när jag ligger på en sida för länge. Tiden går, men jag kan inte somna om.

När jag åter ligger med ansiktet in mot sängen börjar Isac knuffa bort mig med sina händer i mitt ansikte. Då får jag nog och förklarar sakligt för Isac att "om du tycker att det är så trångt hos mamma och pappa så att du måste knuffas så är det bättre att du lägger dig i din säng". Knappast ett resonemang en tvååring hänger med på mitt i natten. Men jag lyfter upp honom och redan då möts jag av ett "nejnejnejnejnej". Bär in honom till sängen och försoker lägga oss båda där. "Nejnejnejnejnej" fortsätter och en brottningsmatch påbörjas.

Jag inser dock snabbt att det är totalt meningslöst att ta fighten då vi ändå inte kommer att fortsätta kommande nätter. Det är liksom för tätt inpå Krabatens ankomst för att genomföra sånna föråndringar nu. Släpper därför taget om Isac och utbrister ilsket: "Jamen, gör vad du vill då. Jag lägger mig väl på golvet i hallen eller nåt!". Isac springer genast in i vårt sovrum och jag slänger upp honom i sängen, går in till badrummet, kissar och avslutar med att smälla handflatan i väggen.

Går med tårarna rinnandes in i sovrummet. Gråter av trötthet, frustration och besvikelse över hur jag hanterat situationen. Andreas lugnar mig och jag lägger mig åter längst ut på sängkanten. När Andreas frågar om jag får plats svarar jag övertygat "jadå", trots att jag snarare nynnar "En elefant balanserade på en liten, liten spindeltråd" i mitt huvud. En spark från Isac och den högravida elefanten skulle kunna ramla ner från sängkanten. Typ.

Isac är fortfarande orolig och jag läser därför hela sagan om Tomtebobarnen som sedan länge finns inpräntad i mitt huvud. När jag är färdig sover båda mina pojkar. Höften värker och en hunger börjar göra sig hörd, men jag törs inte röra mig med risk för att väcka snurraren som ligger tätt intill mig. Mellan honom och Andreas finns en dryg decimeters lucka. Men för all del, här ligger jag och balanserar på en sängkant. Mitt eget fel är det dessutom. Behöver jag ens nämna att jag sov sådär resten av den natten!?

Natten därefter kommer Isac in i vårt rum runt ett-tiden. men istället för att komma fram till mig vid sängen lägger han sig ner på alla fyra på golvet och ålar/kryper/krälar frustrerat runt på golvet. "Jag-är-inte-vaken-vet-inte-vad-jag-vill-humör" Jag försöker lyfta upp honom men möts av "nejnejnej" och maskbeteende som nästan gör att jag tappar honom. Sätter mig i sängen och låter honom va ett tag.

Gör ett nytt försök och får i alla fall upp honom. Går ut i vardagsrummet för att komma bort från sovrummen och visa att jag inte tänker lägga honom i någon säng. Hemska tanke liksom... Bär runt honom ett tag tills han är lugn och mitt vänsterben håller på att domna bort, vilket det ofta gör när jag bär (gravid som inte-gravid). Sitter i soffan och sjunger ett tag innan vi åter går in i sovrummet. Sätter mig på sängkanten men lägger inte ner honom då jag märker att han spänner emot. Sitter och sjunger med honom i knät tills han självmant kryper ur famnen och tar sin ´"Tottis" (snuttis) och kryper ner brevid Andreas och somnar.

Jag som då får rätt så gott om plats får istället dåligt samvete när jag hör att Isac vrider och vänder på sig bredvid Andreas som fortfarande är lite hängig och jag har därför svårt att somna om. Varför inte bara njuta av att ha lite utrymme och mjukare underlag än vad som erbjuds när jag ligger och balanserar på kanten!? Nej, istället ligger jag och tänker på stackars Andreas som har snurraren tätt intill sig...

Ja, lite hopplös är jag ändå. Men gissa om jag längtar efter vår nya säng!!!? Får se om den hinner anlända innan Krabaten dock.

Nu är klockan mycket och jag ska göra mig redo för ytterligare en natt. Fram med massa kuddar och hoppas att Isac sover lääänge i sin säng. Gärna hela natten. Det händer ju faktiskt ibland! Håll tummarna!

Nattinatti

Ja, dagens väder var helt enkelt tvärtemot det förutspådda och med facit i hand hade det varit bättre att besöka Mariebergsskogen på eftermiddagen. Men lite regn har väl aldrig skadat? Fast det verkar inte min relativt nyinköpta jacka hålla med om... Köpte en mamma-jacka på hm för kanske en dryg månad sen att ha nu när hösten kommer. Visst, det är inte en regnjacka, men färgen ska väl inte rinna av för det?? Får prova att tvätta den och se om det hjälper. Förhoppningsvis har inte färgen runnit bort utan det är något annat märkligt som drabbat den? Surt i alla fall, då jag var nöjd med jackan och det är den enda som jag kan stänga om magen.

Svårt att fånga på bild men ni kan se att den är grå-vit på sidorna.

Detta var ju egentligen inte vad inlägget skulle handla om. Plask igen var det ju. Hade dukat fram glas till oss alla tre i uterummet och ställt ut en stor tillbringare med isvatten. Isac går ut och sätter sig i sin stol och väntar på maten. Nästa gång jag tittar ut har han den stora tillbringaren fylld med vatten i handen och fyller på sitt glas utan att spilla det minsta. Sen får han syn på mig och ler stolt och fortsätter att hälla medan han tittar på mig. Och fortsätter hälla. Och fortsätter. Blicken fäst på mig. Stolt som en tupp. Kan väl säga som så att glaset var mer än fullt innan jag var på plats och kunde ställa ner tillbringaren. Vad annat kan man göra än att skratta? Så söt. Och det var ju helt enkelt vårt eget fel som ställt en tillbringare full med vatten och ett tomt glas inom räckhåll. "Blött" upprepade han flera gånger under middagen. Jo, duken var rätt blöt.

Nattinatti mina vänner