Ja, det var vad vi gjorde den här helgen. Vi lämnade bort vår 9 månader gamla kille en hel helg. Två nätter och tre dagar. Och vet ni vad? Det gick hur bra som helst. Egentligen var jag inte orolig, inte förrän jag dumt nog googlade lite på det här med att lämna bort bebisar och som vanligt hamnade på en tråd på familjeliv där folk är fruktansvärt nitiska och allt är svart eller vitt. Och att lämna ens en natt innan barnet var ett år verkade näst intill oförsvarbart. Det skulle förstöra vår anknytning totalt.

Ajdå, Isac har fått sova kvar hos mormor och morfar ett flertal gånger när vi varit där och han har somnat gott i spjälsängen och sovit hela natten. Detta istället för att väcka honom, sätta honom i vagnen, gå hem och bära in honom och få honom att somna om. Isac har vaknat med ett stort leende alla gånger och glatt pussat mormor och morfar på morgonen och lika glatt pussat oss när vi sedan träffats.

På sådana här trådar verkar folk ha svårt att sätta sig in i andras situationer och är väldigt låsta vid deras egen åsikt. Det var en tjej som ville lämna bort sin son, som var i Isacs ålder, några nätter. Hon skrev att han var framåt och gick glatt till de flesta personer. Detta stämmer bra med Isac som hittills inte varit särskilt mammig eller pappig och verkar väldigt trygg. Än så länge är han inte särskilt blyg även om han kikar lite först på nya personer. Men vem gör inte det? :)

Hur som helst, killen i tråden hade precis som Isac mycket kontakt med de som skulle passa honom och hade inga problem att bli lämnad där och var inte ledsen när mamman eller pappan försvann. Trygg och glad med sina mor/farföräldrar helt enkelt. Vet ni vad hon fick för reaktion???

Jo, att barnet redan hade fått en otrygg anknytning. Att barnet betedde sig så var osunt. En bebis i den åldern ska uppenbarligen vara fruktansvärt mammig. Annars har den en otrygg anknytning. Då har man redan skapat en osäkerhet i relationen genom att bebisen inte kan lita på att föräldrarna finns där. Och nej, det var inte bara en, utan flera som var av den åsikten

Så med andra ord har vi redan förstört vår son. För han skriker inte när jag lämnar rummet. Han tycker det är jättekul att vara hos mormor och morfar och sover där utan att visa minsta tecken på att han är ledsen. Han kryper gärna fram till främlingar och undersöker dem. Men han återvänder också till oss när han behöver oss. Det har hänt ett flertal gånger att vi har fått spontana kommentarer om att Isac verkar så trygg i sig själv.

Otrygg anknytning? Kiss my ass.  

Igår fyllde vår lille ögonsten nio månader. Stora killen. Han är det bästa i vårt liv. Han förgyller varje dag på sitt alldeles egna vis. Blöta pussar, underbara skratt, höga tjut och vilda framfärder.

Förra veckan konstaterade Andreas hur duktiga vi är på att direkt ta reda på saker som vi inser kan vara farligt för Isac istället för att vi "tar det sen". Minuten senare hör jag en svordom och skyndar mig in i hallen för att se vad som hade hänt. Andreas hade hört Isacs glädjetjut och sedan hade han varit tyst ett tag. Inte konstigt. Isac stod med en brödbit i högsta hugg och hade stoppat in en annan i munnen. Vart hade han hittat dessa? Jo i kompostpåsen som min käre sambo ställt vid dörren för att ta ut. Sen. Ironi?

Och appropå ironi. Samma dag var jag och handlade. När jag stod i kassan härjade Isac som vanligt i kundvagnen. Kvinnan bakom mig sa då: "Stabil". Jag har ingen som helst aning om hon menade det eller inte, men det roliga är att hon sekundrarna senare lyckas välta sin korg med följden att äggen går sönder. Jag kunde inte låta bli att mumla "stadig?" för mig själv och fick sedan göra mitt bästa för att inte skratta.

Och när vi ändå är inne på temat mataffärer. Isac tycker det är roligt att handla. För det mesta. Igår testade han rösten om och om igen. Högre och högre. Ljusare och ljusare. Skulle gissa att några lämnade affären med huvudvärk. Men de övriga charmar han med leenden och förtjusta läten. Några skrämmer han halvt om halvt livet ur också när han plötsligt ger ifrån sig ett högt tjut. Det är effektivt om jag har med mig någon mer och handlar och kommer bort från dem. Då hör jag på lång väg Isac och det är bara att följa tjuten.

Avslutar med en liten bildserie från förra veckan. Någon är visst på rymmen.  

Trött mamma idag. Någon övar på att stå så fort tillfälle ges. Om det så är mitt i natten och han knappt ens är vaken. Vi vaknade ett antal gånger i natt av att Isac stod upp och grät i sängen. Jag och Andreas turades om att lägga ner honom och han somnar så fort han får huvudet på kudden, för det mesta. Iband får proceduren upprepas. Även läggningarna har blivit besvärliga och han ställer sig upp så fort han hamnar i sängen. I förmiddags när jag skulle lägga honom som vanligt så försökte jag på alla sätt att få honom att komma till ro, men efter en timme gav jag upp. 

Nu efter lunch somnade han ganska enkelt. Efter att ha varit inne och läst och sjungit lite gick jag ut. Han var inte i närheten av att sova stod och satte sig om vartannat och jag väntade på att gråten skulle komma. Men endast lite gnäll och bök och efter ett tag var det tyst. Han sover nu gott med sin snuttis och med huvudet på kudden! :) Tack.

Det kan inte vara lätt att vara liten bebis alla gånger. En gång till. Bara pröva en gång till. Öva, öva, öva. Det är nästan så att han ställer sig upp i sömnen. Tänk om vi hade samma motivation när vi håller på att lära oss nya saker!

Nåja, nu är det back to basic som gäller. Det känns som att vi har halkat ur rutinerna som vi har haft. Skyller det på sommaren med bad och varma kvällar. Dags att skärpa till oss lite och göra det enklare för Isac att veta vad som väntar. Se om det hjälper.

Trevlig helg till er alla!

Tålamod. Tålamod. Tålamod. Ja, det måste jag ha i massor när det äts lunch här hemma. Det tar en mindre evighet. I mitt tycke. Isac tycker det är roligt att äta lite själv med händerna. Men det allra bästa är vattenflaskan. Den kan han aldrig få nog av. Särskilt inte nu när han verkligen har fått grepp om hur han ska göra för att få i sig vatten. En sked ska han också ha i handen. Gärna den mamma matar med också, utöver den han redan har. Och om jag väl lyckas avlägsna vattenflaskan utan allt för vilda protester och får in en sked mat i munnen så stoppar han genast in sin sked efteråt och all mat ramlar ut. Om jag inte låter honom ha varken sked eller vattenflaska i handen? Ja, då är det vilda protester och maten ramlar ur munnen lika fort som den kommit in. Slutsats? Tålamod. Tålamod. Tålamod.

Idag hade jag kokat en halv deciliter makaroner och till det fck han tre små köttbullar och lite majs och ärtor. Men när jag ser hur mycket som ligger på golvet, i hans stol, i haklappen och kvar på tallriken undrar jag hur mycket han egentligen får i sig??? En köttbulle? Några få makaroner? Jaja, alla barn tar igen dåliga dagar sägs det. Och får han Sempers pastasnäckor med skinka så hinner jag knappt blinka förrän maten är borta. Hmmm. Mammas mat är tydligen inte lika god! :)

Wild and crazy!  Han lyckas till och med få mat i håret.  

Nej, nu ligger min lille buse och sover och det finns massor att göra. Förbereda middagen till exempel. Det är inte mycket sitta still på dagarna nu inte med en liten kille som upptäcker och undersöker allt!

Så var ytterligare en måltid till ända. Dusch av stol och Isac följde sedan till Isacs stora förtjusning.

Den här underbara killen förgyller alla våra dagar. Det är fantastiskt att få följa och vara del av hans utveckling. Se hur han blir mer och mer Isac. Mamma och pappa älsakr Dig!  

Idag är en sådan dag som liksom bara försvinner. Tycker inte att vi har gjort särskilt mycket men tiden har sprungit iväg ändå. Isac vaknade sex i morse, pigg och glad. Mamma hade inte riktigt samma humör. Tidiga mornar är inte min starka sida, vilket Andreas fått erfara ett antal gånger. Nyss nämnde har varit någonstans utanför Karlskoga hela dagen med multisportklubben och tränat och umgåtts. Han är på väg hem för att göra mig och Isac sällskap till E o A som flyttat in på S. Råtorp. Mycket trevligt att ha dem sa nära tycker jag!

Under Isacs förmiddags(?)tupplur mellan kl 8 o 10 satt jag och räknade lite på det här med föräldrapenning. Just nu lever vi på Andreas och plockar inte ut några dagar alls. Jag har ju ingen SGI att tala om i och med att jag har pluggat de sista åren, så det blir inte många kronor jag kan plocka ut. Vi väljer därför att spara på dagarna så att dels Andreas kan vara hemma ett tag och att vi ska kunna plocka ut längre fram. Men som det ser ut nu så får vi många dagar kvar efter att Andreas har varit hemma. Det finns ju en viss risk att vi sparar så mycket på dagarna att vi inte ens hinner plocka ut dem. Då är det ju kanske bättre att plocka ut lite nu ändå? Hmmm, svår balansgång.

Så dagen i lite bilder från Iphonen.

Till lunch? Köttfärssås och spagetti. Bordsskick? Njae...

Välbehövlig sanering av stol och Isac.

Plaska är kul!

Fika på Vero med moster A. Mums tycker mamma.

Dags för en tupplur. Fötterna i högläge.                 

Efter lunch med klassen på Pasha åkte jag och Isac vidare till Hammarö för studenfirande. Vita mössor och sprudlande glada studenter tog mig tillbaka sex år i tiden. För vilken dag det var. Från morgon till sena natten. En helt fantasitkst underbar dag var det. Jag minns när jag stod inne i skolan, med tårar i ögonen, i väntan på att just vår klass skulle få springa ut. Äntligen, var känslan, men rejält uppblandad med vemod. Jag hade sett fram emot den dagen så länge men stod där och då och undrade vad jag skulle se fram emot sen. När den fantastiska dagen var till ända. Vad var då nästa hållplats i livet?

Nu vet jag. Att få bli gravid. Få möta Isac. Få se honom växa upp. Familj. Hus. Vänner. Det finns så många glädjeämnen. Så många tillfällen att stanna upp och njuta av livet. Så många hållplatser. Att man inte gör det oftare. Bara tar en paus, stannar upp och njuter av vart man är, här och nu.

Carpe Diem

Den här synen mötte mig när jag i morse tog blicken från tidningen för att leta upp Isac. För första gången har han ställt sig upp. På egen hand! Det har varit på gång ett tag, men han har aldrig tagit sig upp mer än på knä tidigare. Duktiga killen! Antar att det från och med nu blir mer och mer passning. Men hur mycket? Learning by doing? Ja, det tycker jag nog. Men givetvis på en rimlig nivå. Det går inte att passa hela tiden och man kan inte alltid finnas där för att fånga. Men att förutse de stora farorna och göra hemmet och omgivningen så säker som möjligt? Absolut. Men att det från och med nu kommer att bli både mer blåmärken och gråt hör väl småbarnstiden till. Även om det kommer att göra ont i mammahjärtat.