Jag älskar vinter. Jag älskar snö. Men var det tvunget att snöa två decimeter idag? Nåväl. Nu är vi i alla fall inne och ska så förbli.

Hänga tvätt, sätta ny tvätt, mata och byta på Isac. Äta frukost själv. Leta fram bilen under snön. Innan klockan var elva var detta avklarat och det bar av mot bvc, där det var lite kö innan vi kunde komma in. Isac fortsätter öka fint i vikt, 6,6kg nu. Vidare mot IKEA där både jag och Isac passade på att luncha och inhandla lite smågrejer som vi behövde. Skotta fram bilen igen, mot Maxi. Och där vet jag inte vad som hände, men tiden gick fruktansvärt snabbt, handlingslistan var megalång och vagnen snart proppfull. Tur att jag har en liten son med en ängels tålamod. Fick bära honom på armen en sväng för att hålla humöret uppe, men annars var det bara glada miner. När det äntligen var dags att gå till kassan däckade han totalt. Godingen. 

På med overallen och ut i snön. Vi kom tio meter sen var det stopp! Det gick inte att ta sig fram med en vagn fullastad med mat och bebis. Det var tvärstopp. Tittar mig lite förtvivlat omkring och får syn på en snöskottare som skyndar sig och kommer till min undsättning och hjälper mig att lyfta vagnen till bilen. Snö var det här ja! Väl hemma hade klockan passerat 16. Jösses! Då var det bara att slänga in frys- och kylvaror, fixa mat till Isac, banan till mig och sedan var det dags för att skynda till kyrkan för att hämta nyckel och annat. Det är inte långt till kyrkan från där jag bor, men idag höll jag på att inte ta mig fram. Tur ändå att jag har en rejäl vagn med fyra stora hjul. Men det enda sättet att ta sig fram på var att hålla farten uppe. Helst springa. Så det gjorde jag. Efter att ha fått en rundtur och huvudet proppat med information i kyrkan kunde jag bege mig hemåt igen och där är jag nu. Huset är stökigt igen. Vi har städat varje dag, men ändå är det stökigt. Hur går det till? När jag var som mest stressad för ett par timmar sen, ni vet så där så att man helst vill sätta sig ner på golvet och gråta, så fick jag ett sms från Andreas som skrev att han tar ledigt imorgon! Det var precis vad jag behövde höra och energin steg igen. Nu snart kommer lillebror och underhåller Isac. Då ska jag sätta på turbon och virvla runt här hemma med allt som behöver fixas. Nu har jag dessutom fått vila i soffan här en halvtimme så nu  är det full fart framåt igen.

Och nej, jag tycker inte synd om mig själv. Jag hade kunnat välja att beställa såväl smörgåstårta som efterrätt. Jag hade kunnat välja att bara lägga fram vanliga servetter. Jag hade kunnat gjort det mycket enklare. Men det är inte lika kul! Utmaningar är roligare!

Over and out

När vi skulle renovera vårt hus sa många att det är bland det värsta man kan utsätta sitt förhållande för. Det och skaffa barn. Vi har hittills klarat renoveringen med bravur. Klart vi har bråkat, gråtit och varit arga. Men i ett sunt förhållande ingår det. Vi har också upptäckt två viktiga faktorer för att vi ska få en bra dag tillsammans. Mat och kommunikation. Japp, fixar vi dem bitarna så går det mesta i lås. Helt klart. Nu, när vi har blivit småbarnsföräldrar skulle jag nog vilja lägga till ytterligare en faktor som är avgörande för hur dagen ska bli. Sömn. Dock är det en bristvara och med andra ord är det många dagar när humöret inte är på topp. Jag märker att mitt tålamod emellanåt är obefintligt och den som får ta smällen är Andreas. Min mamma brukar säga att även om jag känner mig trött nu så är det först när den här tiden är över som jag verkligen kommer förstå hur trött jag egentligen var. Och det är nog sant.

Får jag tre timmar i sträck under natten ska jag vara glad. Trodde det skulle bli bättre när vi började med ersättning, men det har inte gjort någon skillnad. Hungrig liten kille detta! Men det som ändå är skönt är att han, för det mesta, somnar om relativt snabbt när han har ätit, såvida han är mätt och belåten. Det är ytterst sällan som han har ont i magen och vi måste upp och bära på natten. 

Nej, nu ska vi sätta lite fart. Vi ska in till stan och luncha med pappa!

Är det något man lär sig som småbarnsförälder så är det att vara effektiv och planera. Idag var vi på väg babysim. 15 minuter i vattnet tog hela dagen. Typ. Efter att Isac hade varit vaken hela morgonen tog vi en trekvarts promenad med vagnen så att han skulle sova ordentligt. Det fungerade och han fortsatte sova när jag ställde in vagnen i garaget. När han sov passade jag på att själv äta mat, packa badgrejer, pumpa mjölk, fixa ersättning, koka nappar och koka nappflaskor med mera. Efter att han hade fått sin vila tog jag upp honom och gav honom först bröstet, vilket han kämpade med en kort stund. Sedan fick han den utpumpade mjölken, men som väntat så var det inte tillräckligt så vi avslutade måltiden med ersättning. Som tack för besväret hade jag en mycket nöjd och utvilad bebis att åka till Deje med. Till skillnad mot förra gången hade vi lite bättre koll på vad som väntade och hade lärt oss av misstagen vi gjorde förra gången.

Mätt, utvilad bebis och koll på läget resulterade i en mycked nöjd Isac i plurret. Det gick så bra att Isac till och med fick göra sitt första dyk. Nemas problemas! Duktige lille killen! Vi längtar redan till nästa gång! :)

Ja, lite så känner jag mig.  Jag förstår mindre och mindre för varje dag just nu. Att vara mamma är inte lätt alla gånger. Hur som helst så har Isac ökat 130g sen förra besöket, så vi verkar vara på rätt väg. Men idag på bvc var han värre än någonsin när jag försökte amma. Han visade tydliga tecken på hunger, men blev tokarg så fort jag la honom vid bröstet. Distriktsköterskan kom med alla möjliga tips, men det var inget som hjälpte. Tillslut tog jag en lite längre paus och bar runt honom lite och då började han le! Ombytlig herre detta. Han kanske inte var hungrig trots allt funderade sköterskan, trots att hon precis som jag var övertygad om det bara några minuter tidigare. Skönt att det inte bara är jag som har svårt att tyda hans humör. Väl hemma, tjugo minuter senare, åt han utan några större bekymmer. Tänk om det ändå kunde följa med en instruktionsbok när man får bebisar! :)

Sköterskan tycker att jag ska fortsätta som jag gör och försöka att endast ge ersättning 1-2 gånger/dag. Om ett par veckor kan vi även börja med gröt och försöka ersätta ersättnignen med gröt för att inte konkurera ut bröstmjölken. Och igår skrev jag glutenfri, men det behövde den tydligen inte vara. Så Anna, om du läser detta så hade jag visst fel! Har nog läst lite för mycket på internet. Igen. :) Gluten ska introduceras i samband med annan mat, men försiktigt. Det här hittade jag på livsmedelsverkets hemsida:

"När du börjar ge smakportioner bör du också ge ditt barn mat med gluten så att barnet får vänja sig vid små mängder gluten medan det får den mesta av näringen genom bröstmjölken. Det är viktigt att gluten introduceras långsamt under pågående amning."

Samtidigt som sköterskan menade att det "inte är fel på mina bröst" utan att det verkar som att Isac inte längre förknippar dem med mat och att bli mätt så diskuterade vi ändå min livsstil. Hon föreslog att jag skulle minska min träningsmängd till två pass/vecka. De senaste veckorna har jag tränat bandy två träningar plus en match i veckan, gått på ett mamma-barn-gympa-pass och gått några längre promenader varje vecka. Tycker inte att det är så mycket och det känns tråkigt att dra ner på träningen när jag äntligen kommit igång... Men Isac är viktigast, så jag får väl kanske lugna mig lite... Men jag är tveksam till att det är där skon klämmer. Det som träningen ändå kanske påverkar är väl min vätskenivå. Jag har inte druckit tillräckligt. Jag bör dricka extra mycket när jag ammar och ännu mer om jag tränar och det har jag slarvat med.

Nej, just nu vet jag varken ut eller in. En dag i sänder får det bli och så får vi pröva oss fram för att se vad som fungerar. Amma i ett mörkt rum, amma innan han visar hungertecken, amma när jag står upp, amma när jag går. Ja, det finns många metoder att testa! :) Hur som helst är han fortfarande världens goaste bebis när han är nöjd. Skratt kan inte vara långt borta nu!

Ber om ursäkt för mina enkelspåriga inlägg just nu, men det är kring detta ämnet som mina tankar ständigt kretsar.

Idag har jag inte hunnit ta tag i tvätthögarna, jag har inte hunnit städa nåt, inte plockat ur diskmaskinen. Jag har inte ens hunnit göra nåt åt mitt hår som står åt alla håll. Min vita t-shirt är smutsig, byxorna har rester av mjölk som inte ville stanna kvar i Isacs mage. Jag är trött, Isac har ont i magen. Idag är en sån dag som man är livrädd för att någon ska knacka på dörren och komma på oväntat besök. Den enda lugna stunden idag har varit när vi tog en promenad i solskenet, med håret dolt under en mössa. Men så spricker Isac upp i ett stort leende, jollrar och gurglar. Då är allt underbart. Fantastiskt och underbart.

Mamma älskar dig!

Det är för min del inte svårt att komma igång att träna, men det är desto svårare att acceptera den nivå jag ligger på. "Äh, du har ju nyss fått barn" tänker väl de flesta och ja, jag är medveten om det här hemma, men när jag väl är ute på isen är det inte lika lätt att komma ihåg det... Bläh! Har i alla fall kommit hem nu efter en väldigt sen träning och efter en varm dusch var det bara att sätta sig och pumpa för att försöka få ihop till en portion mjölk till Isac för nästa träning. Jag har upptäckt att det inte bara är att pumpa och tro att det ska komma några mängder. Istället är det för det mesta "många bäckar små" som gäller. Så för att jag ska kunna komma iväg och träna så får jag helt enkelt stå ut med att diska och sterilisera pumpen stup i kvarten. Ska försöka bygga upp ett litet lager. Nappflaskan tar Isac hur fint som helst, men däremot är han inte så himla tjenis med mina bröst just nu och det är en hel del skrik inblandade i amningen. Såväl före som under som efter. Tror det kan vara så att antingen är han väldigt glupsk och äter snabbt eller så är det så att det är för högt tryck i mina ledningar så han tvingas äta för fort vilket tydligen kan leda till att en hel del luft följer med ner och orsakar magont. Eller så har jag ätit för mycket julmat och julgodis! Oavsett orsak får jag väl ha lite tålamod och hoppas det ger med sig så att matstunden kan bli lite mer harmonisk igen! Nattinatti

För två månader sen låg jag i en säng på bb med vårt lilla mirakel bredvid mig i sängen. Vi fick aldrig en sån där liten vagn till Isac vilket jag reflekterade över först morgonen efter då alla andra kom till frukosten med sina små bebisar i vagnar, medan vi gick och bar på vår goding. 

Det var så mycket som var nytt det där första dynget. Vi kom på mitt i natten att vi kanske skulle byta blöja. Inte för att vi trodde att det hade hänt nåt, med tanke på att han inte hade ätit så mycket. Så vi fick en smärre chock när vi upptäckte att blöjan var proppfull med något svart tjäraliknande klegg. Jag funderade helt ärligt på om saker hade kommit ut ur hans mage som inte borde ha kommit ut. Men det var inget annat än beck, helt normalt tydligen. Likaså fick Andreas springa ut och få tag på någon sköterska för att fråga om vi borde väcka honom och ge honom mat. Han hade ju inte ätit på jättelänge. Men vi fick då reda på att nyfödda sover i princip ett helt dygn efter förlossningen och inte behöver äta mer än vad de gör precis när de har fötts.

Under graviditeten är man så fokuserad på just själva graviditeten och förlossningen. Man läser på massa om båda delarna och förbereder sig mentalt för att klara av det. Men sen tar det liksom stopp. Jag tror helt enkelt inte att man orkar ta in mer just då. Fokuset ligger på att klara av förlossningen. Så var det i alla fall för mig.

Jag fick inga tårar i ögonen när Isac precis hade letat sig ut. Jag hamnade i en egen slags värld. Jag var nöjd, lättad och glad över att jag hade klarat av det. Jag minns att jag tittade på sköterskorna som torkade av Isac och klappade honom lite lätt på ryggen och undrade liksom vad som skulle hända härnäst. Vad är det vi väntar på. Just det, skriket. Det tog några sekunder till och så kom det. Skönt. Andreas har berättat i efterhand att han flera gånger sa hur söt och fin han var, men att han inte fick någon respons av mig. Jag minns inte det. Jag var nog mer omtöcknad än vad jag förstod då. Mer tagen av vad jag hade klarat av än av Isac. För det var ju det som jag hade fokuserat på i nio månader. Att klara av förlossningen. Det tog mig ett par timmar innan allt hade sjunkit in och jag kunde njuta till fullo av Isac och inse vad vi hade åstadkommit. Jag och Andreas.

För mig är förlossningen fortfarande ett positivt minne. Jag tycker det är så häftigt hur kroppen fungerar. Det är en riktig adrenalinkick att föda barn. Och redan ett par minuter efter att allt var över tänkte jag att jag skulle kunna göra om det här dagen efter (något jag inte riktigt kände att jag hade lust med 24 timmar senare när allt var ömt, svullet och svidande). Men fortfarande, jag är inte det minsta rädd att göra om det. Klart det gjorde ont, fruktansvärt ont. Sådär ont så att man inte vet vart man ska ta vägen. Men vad är dessa ynka timmar av smärta, jämfört med så många underbara timmar vi hittills har fått och kommer att få med Isac? Det finns inget bättre. Absolut ingenting!

Grattis på tvåmånadersdagen Isac. Vi älskar dig.

...i skogen gick, rosor på kind och solsken i blick. Läpparna små utav bär äro blå. Bara jag slapp att så ensam här gå. 

Brummelibrumm, vem lufsar där? Buskarna knaka. En hund visst det är. Lurvig är pälsen, men Olle blir glad: "Å, en kamrat, det var bra, se goddag!"

Klappar så björnen med händer små. Räcker fram korgen: "Se där smaka på!" Nalle, han slukar mest allt vad där är: "Hör du, jag tror, att du tycker om bär!"

Mor fick nu se dem, gav till ett skri. Björnen sprang bort, nu är leken förbi. "Å, varför skrämde du undan min vän? Mor lilla, bed honom komma igen!" 

Att sjunga igenom alla fyra verser tar drygt en minut, ungefär lika lång tid som det tar att långsamt vagga runt köksön två varv härhemma. Och ja, så har en hel del tid spenderats idag. Inte vår bästa dag direkt. Men det finns en plats som Isac alltid, märkligt nog, skiner upp på. I princip oavsett vilket humöret är innan. Det är på skötbordet! Kanske ska tillbringa hela dagen där i morgon om humöret blir det samma som dagens.

Har en hiskelig träningsvärk i mina lår sen gårdagens träning också. Gick ut jämt liite för hårt med djupa knäböj. Efter det var det inte mycket kvar av de stackars låren. Märker att jag ligger ett halvår efter mina lagkamrater. Bandyn har verkligen jordens längsta försäsongsträning, men den ger resultat!

Hade tänkt gå på mamma-gympan i morgon men är utan bil och det verkar som att temperaturen åter ska sjunka i natt och i morgon, så det är risk för att det är för kallt för att jag ska kunna gå dit med vagnen... Har jag dessutom samma träningsvärk i morgon som idag så är det nog inte ens lönt. Men den som lever får se!

Nej, nu ska jag krypa ner under täcket och hoppas på lite mer sammanhängande sömn än föregående nätter