Min bubbla.

Amningshjärna. Ja, visst finns det väl ett uttryck som heter så!? Fast för min del släppte det aldrig efter att jag slutade amma Isac. Det känns snarare som en bubbla där allt fokus ligger på det som rör barnen. Resten får inte riktigt plats och måste liksom tryckas in i bubblan.

Idag hade jag lovat att hämta hem Daisan, efter att ha lämnat Isac på dagis, då mina föräldrar skulle ha städning. Jag lämnar Isac som vanligt och knallar sedan hem, precis som vanligt. Lovis sover vidare och jag passar på att riva ur lite sängkläder när mobilen ringer. Det är mamma. En första varningsklocka borde redan då ha börjat ringa. Men icke. Inte ens när hon inleder med "Kan du springa hem och hämta..." ringer det någon klocka utan jag försöker lista ut vad det är vad jag ska hämta. Först när hon avslutar meningen med "hunden" ramlar polletten ner. Hej disträ! Hej glömsk. Jag hade tänkt sätta en påminnelse när jag pratade med mamma igår. Men det hade jag uppenbarligen också glömt bort.

Men det man inte har i benen får man ha i huvudet. En språngmarsch senare var jag hemma hos mamma och pappa och kunde plocka med mig vår gamla tant hem. Städtjejerna hade varit rätt så förvånade då de hade hunnit börja dammsuga och städa en stund innan det upptäckte en hund i soffan. Först efter att ha klappat i händerna en stund hade Daisan tittat upp. Hon är i princip döv och sover dessutom rätt så djupt numera. Vovvsan. Nu ligger hon och snarkar hemma hos mig istället.

Ha en bra dag allesammans och är det något mer jag ska komma ihåg idag som inte rör barnen så kan ni väl vara så vänliga och påminna mig.
Tack hej.