Så var det visst jag och gammelknäet igen. För nog vore det konstigt om två korsbandsoperationer i samma knä inte hade gett några som helst men. Jag har dock ytterst sällan problem och jag kan träna och göra det mesta jag vill. Men, MEN, det händer att knäet liksom hoppar ur sitt läge. Som idag. Jag satt på gräsmattan och skulle ställa mig upp. Låter rätt enkelt va? Men vad jag här lärt mig är att jag måste vara noggrann med att veckla ut benet rakt. Foten, knäet och höften måste liksom vara i linje när jag ställer mig upp. Lite svårt att förstå hur jag menar kanske?

Hur som helst slarvade jag uppenbarligen med det idag då jag istället blev sittandes på gräsmattan med knäet låst i typ 90gradig vinkel. Happ. Here we go again. Numera vet jag dock vad som behöver göras. Jag måste tvinga ut benet rakt och pressa knäet neråt för att det ska hoppa rätt. Det är ungefär lika trevligt som det låter.

Men så länge jag sitter stilla med knäet i rätt vinkel så känner jag inte någonting. Att sitta stilla på gräsmattan hela dagen kändes dock inte som ett värst hållbart alternativ när jag var ensam med två småbarn. Så under ett högljutt, konstant hummande tvingar jag långsamt ut benet. Egentligen gör det inte så ont. Men det spänner, drar och är riktigt obehagligt. När benet äntligen är rakt återstår pressandet av knäet neråt tills ett befriande "dok" hörs/känns och knäet hoppar på plats. Lättnad. Rejäl lättnad.

Nåja, några skavanker ska man väl ha. Jag får vara glad för att det inte händer oftare. Det här var nog sjätte gången om jag inte missminner mig.

Nej, nu ska jag packa ner lite picknick och ta en tur till lekparken med mina små!

Happy Friday till er! För min del väntar grillning med mina nya kollegor ikväll. Mycket trevligt.

Idag tränade Andreas efter jobbet och jag var därför ensam i hushållet när middagen skulle tillagas. Lovis hade somnat på vägen hem och jag hade goda förhoppningar om att laga middad i lugn och ro. Tji fick jag. Lovis vaknade sisådär tio minuter in i matlagningen. Mutade henne med smörgåsrån i stolen intill mig medan jag hackade frenetiskt.

När smörgåsrånen inte längre gav önskvärd effekt övergick jag till majskrokar. Fortsatte hacka. Koka pasta till Isac, bulgur till oss. Lovis skriker. Ger henne en ny majskrok. Panerar kycklingen medan Isac försöker ta mina fingrar för att få med mig till soffan där han behöver hjälp med Ipaden. Lovis skriker. Ny majskrok och lite dåligt samvete då hon har varit hård i magen och jag har för mig att majskrokar är stoppande? Måste komma ihåg att ge henne katrunplommonpure sen. Isac jagar fortfarande mina fingrar. Förklarar för sjunde gången att jag inte kan hjälpa honom nu medan jag hiver ut massa mjöl på golvet. Varför var jag tvungen att panera kycklingen?? Fräser till Isac att han får väl hämta hit Ipaden om jag ska hjälpa honom. Surläppen åker fram och börjar darra. Jag får dåligt samvete och springer och hämtar Ipaden och hjälper honom hitta klippet han är ute efter. Lovis skriker. Jag ger henne en sked att leka med. Påminner mig själv om att andas och börjar sjunga på Mors lilla Olle. Köksön ser ut som en krigszon.

Skeden är sedan länge på golvet och Lovis skriker. Tar upp skeden, men den är rolig i tre sekunder. Tar ett nytt andetag. Stoppar in Lovis mat i micron och får med mig Isac till badrummet för att tvätta händerna. Isac vägrar stå, spagettiben. Sur för han själv inte fick stänga av Ipaden. Jag får lyfta honom och tvätta hans händer.

Börjar lägga upp Isacs mat på tallriken. Hämtar bestick, glas, mjölk och fyller på mitt vattenglas. Lovis skriker. Späder ut hennes mat och sätter mig mittemot henne och låter maten tysta mun. Bokstavligen. Tar ett nytt andetag. Är glad att jag sitter med ryggen åt köket. När Lovis börjar bli nöjd får hon vattenflaskan att leka med och jag kan äntligen ta lite mat.

Får ta ett nytt andetag och påminna mig själv om att inte slänga i mig maten. Stannar upp och tackar han där uppe för halloumiost. Galet gott. Isac verkar inte värst intresserad av att äta, trots all frukt på tallriken. Igår år han dock fyra portioner köttfärssås så jag antar att det jämnar ut sig. När min värsta hunger har lagt sig får Lovis sin katrunplommonpure och i samma veva ser jag Andreas komma hem från sitt cykelpass. Han tar en dusch och kommer upp och ser Lovis sitta och leka med sin flaska. "Värst vad hon är nöjd!" utbrister han.

Isac är drygt två och ett halvt år. Hans stora intresse just nu är siffror och bokstäver. Han räknar från ett till tjugo utan problem och känner igen siffrorna när han ser dem. Han kan nästan alla bokstäver och vill gärna "läsa" så fort han ser siffror och bokstäver. Registreringsskyltar på bilar är toppen. Nummer och bokstäver  på hus, postlådor, brunnar med mera är också roliga att spana på. Han börjar upptäcka att han kan själv och vi låter honom försöka så gott det går.

Han är mycket mån om sin syster och har förstått att han kan få henne att skratta genom att till exempel hoppa och busa framför henne. Han har koll på att hon är med och talar om när Lovis är ledsen. Han pussar henne godnatt och ger henne två kramar innan han går och lägger sig.  Han vill dock gärna bestämma vad hon får och inte får leka med. Han kan även vara lite väl "fysisk" med lillasyster både när han vill trösta, busa eller i hans mening tillrättavisa.

Han är lite svårtrugad vad gäller maten och det finns ingen logik i vad han han äter och om han äter. Ibland äter han massor av något vi inte ens trodde att han skulle smaka på och ibland rör han inte favoriträtten. Ibland hugger han in direkt och slevar i sig och ibland tar det en halvtimme innan han helt plötsligt, ur tomma intet, börjar äta. Han älskar i princip allt i fruktväg och smörgåsar säger han aldrig nej till.

Han tycker om att hjälpa till när mamma bakar, chokladbollar är favoriten. Det finns ett avsnitt av Spöket Laban där de bakar chokladbollar, eller kokosbollar som de kallas där. Det avsnittet vill han ofta titta på. Annars har det  inte varit så mycket filmtittande de sista månaderna. IPaden är en storfavorit och den använder han mycket. Han tittar mycket på videoklipp på youtube och det är anledningen till att han är så duktig på bokstäver och siffror. Annars är det mest pedagogiska appar som vi har laddat ner som han använder och tycker är roliga.

Isac skaffar sig fort rutiner som kan vara jobbiga att bryta. Till exempel skulle han ett tag alltid gå först ner för trappan. Nu har vi lyckats få honom att gå bredvid oss och hålla handen. Betydligt säkrare. Han måste slutföra saker som han påbörjat. Att avbryta mitt i något ger protester utan dess like. Det går oftast snabbare att låta honom göra klart än att avbryta och möta protesterna. Att säga till honom att leka/bada sista fungerar jättebra. Det märks på honom att det händer mycket nu och ibland slår det fullständigt bakut om det inte blir som han har tänkt. Tårar, ilska och protester. Det kan inte vara lätt att vara liten alla gånger.

Han förstår när vi sätter stopp, men visar tydligt med hela ansiktet att han är sur. Läppen åker fram och pannan skrynklas ihop. Att han lägger sig på marken när det inte går hans väg blir också allt vanligare. Men överlag är han ändå duktig på att lyssna och förstå var gränserna går.

Han sover hela nätterna, med få undantag, i sin säng. Detta efter en lång period med att ha kommit in till oss på nätterna. Läggningarna fungerar helt okej. Återigen skapar han rutiner som blir viktiga. Ett tag skulle hans 26 böcker staplas i en hög. Sedan läste vi två böcker som han efteråt la som en grund innan han började plocka böckerna från den befintliga stapeln och lägga på de två böckerna (en i taget...) till det blivit en ny stapel. Rasade stapeln eller om han kom på att stapeln stod på fel plats var det bara att börja om. Att bryta honom mitt i en sådan rutin är big no no!

Han är inne i en period där han är rätt hemmakär och säger ibland att han vill gå hem när vi till exempel är i affären. Han pratar också mycket om pappa och längtar efter honom när Andreas är på jobbet. Han är ledsen när jag lämnar honom på förskolan, men kommer igång och leker där efter ett tag.

Det är så underbart att följa hans utveckling och att höra honom sätta ord på saker och ting. Vi märker att han växer och utvecklas varje dag. Han tar efter allt vi gör och härmar allt vi säger. Han börjar bli stor. Samtidigt är det viktigt att vi låtar honom vara liten ibland och att han inte alltid behöver vara en duktig storebror. Istället för att skälla får vi ibland backa ett steg och komma ihåg att även om han inte är yngst i familjen är han fortfarande en liten kille på drygt två och ett halvt år. 

Isac är atletisk och har helt klart fått sin pappas kropp med lång rygg och starka ben. Han älskar att hoppa, är duktig på att klättra och har väldigt bra koll på kroppen. 

Han är så otroligt go och charmig och alldeles unik.

Vi älskar dig så vår finaste lilla pojke.

Matbordet är rent och tömt på allt som inte har med middagen att göra. Golvet är dammsuget. Lovis tuggar nöjt på ett smörgåsrån efter att ha slukat sin mammas köttfärssås. Isac slevar i sig maten med bestick utan att vi behöver tjata. Jag och Andreas kan äta medan maten är varm. Lugnt och fridfullt. Helt plötsligt känner jag att jag kan andas. Stanna upp i vardagen och njuta, om så bara för en liten stund. Tack.

Min lillskrota

Underbart, helt underbart. Blider jag tar med Iphonen hamnar automatiskt på min nya fina Mac Book. Tack mina fina barn för den fantastiska Mors Dag-presenten. I´m in lööööve.

Idag blir vår älskade dotter sju månader. Jag vet att jag skrev det vid den senaste månadsrapporteringen, men även denna månad har det hänt massor. Hon sitter numera stadigt och gärna. Hon har sedan ett par veckor tillbaka börjat ta sig fram på golvet, släpandes. Hon är också mycket uppe på knäna och gungar ivrigt. Hon tycker det är jätteroligt att äta och tycker oftast att mamma och pappa matar med ett alltför lågt tempo. Men roligast av allt är det nog att dricka vatten ur flaskan. 

Hon är nöjdare längre stunder på egen hand och krälar gärna runt och undersöker omgivningen. Mamma är fortfarande stora favoriten och tryggheten. Utifrån mammas famn smilar hon gärna mot sin omgivning och busar lite. Blir det för mycket borrar hon in ansiktet och gömmer sig ett tag. Hon sover fortfarande bredvid mamma men inte riktigt lika nära längre. Hon vill dock gärna snutta lite när hon vaknar om nätterna, vilket händer flera gånger per natt.

Vårt lilla busfrö som fick sin första tand dagen före sjumånadersdagen.

Okej? Hur kommer det sig att jag plötsligt har nästan 32 GB ledigt utrymme på datorn när jag för ett par veckor sedan inte ens fick plats att lägga över bilderna från kamerans minneskort? I don´t get it. Jag har då inte raderat något. Uppenbarligen har min dator ett sjätte sinne och har hört våra intesinva diskussioner om en ersättare och har därför insett att sista stunden är kommen. Hen gör nu allt för att klamra sig fast. Men hen är brännhet, högljutt surrande och utan fungerande batteri så jag tror tyvärr inte att det hjälper att hen på något mysteriskt sätt har skapat mer utrymme. Men tack ändå.

Imorgon ger vi oss ut på datorjakt!

Idag har Lovis första tand tittat ut! Det kanske kan förklara de senaste två nätternas oroliga sömn. Jag vet inte hur många gånger jag vaknade i natt av en tjej som hade svårt att komma till ro och därför bökade och snuttade stup i kvarten. Stora tjejen!

Igår var en blöt dag. Vi kom ut på förmiddagen. Tio grader och regn. Yeay. Jag var hyfsat avundsjuk på Isacs regnvantar och regnmössa! Efter lunch var vi rastlösa. Jag struntade i det faktum att jag var ensam med två småbarn och åkte iväg till badhuset. Det får helt enkelt lösa sig. Kusin E och hennes pappa T gjorde oss sällskap. En mysig eftermiddag och Isac njöt till fullo. Så underbart att se! Lovis plaskade ett bra tag med oss innan hon fick lite mellanmål för att sedan somna en stund i babyskyddet. Perfekt, då kunde vi plaska och busa ett tag till.

Isac var så duktig på badhuset. Lyssnade på mig och var samarbetsvillig och glad. Inga protester och inget ligga-på-golvet-och-sura som annars är rätt vanligt numera. Skönt att få några timmar där allt flyter på bra! Det ger energi.

Lika samarbetsvänlig var han dock inte när vi skulle springa in lite snabbt på ICA och köpa mjölk. För det första finns det inget som heter "springa in lite snabbt" när man har en bebis på armen och en två-och-ett-halvt-åring bredvid sig. Men vi fick vad vi behövde, fyllde en kasse och skulle gå ut ur affären. Då fick Isac syn på min plånbok som han tycker är rolig att leka med. Jag hade dock ingen lust att han skulle bära den ut ur affären i ösregnet och sa därför nej. Resultatet? Isac föll pladask ner på mage på golvet. Happ. Lovis på armen plus matkasse. Jag kan helt enkelt inte lyfta upp honom. Jag börjar gå och försöker prata med mig honom. Det enda som händer är dock att vi hamnar på varsin sida om den automatiska dörren som endast öppnas från sidan som Isac är på. Happ. Och nu då? En kvinna som står i kön uppmärksammar situationen och kommer till undsättning så att jag kan komma in till Isac. Jag drar upp honom, han tar två steg och så ner igen. Upp, två steg och så ner. Happ. Suck. Samma kvinna som hjälpte mig tidigare har nu betalt och packat ner sina varor. Hon försöker ta Isacs hand, utan resultat. Istället erbjuder hon att bära min kasse, varpå jag kan ta Isac i handen som nu snällt följer med. Tack.

Livet som småbarnsförälder! <3