Ytterligare en natt har passerat och allting känns precis som vanligt. Inga värkar och vattnet är kvar.

Igår pratade vi lite förlossning igen innan vi skulle somna och jag märker att jag har börjat gå in i någon form av laddning. Som inför en match eller en tenta. Jag brukar säga till Andreas att han ska försöka att inte bry sig eller ta åt sig av mitt humör vid dessa tillfällen. Jag blir kort, fåordig och har i princip inget tålamod och blir halvt galen om han inte fattar vad jag menar på en gång. Helst vill jag inte ens behöva säga vad jag tänker utan vill att han ska förstå ändå. Inte lätt för honom då inte!

Det var just detta jag upptäckte igår när vi pratade, att jag hamnade lite i det tillståndet. Även om det inte är så roligt för Andreas så tror jag att det är bra för mig. Kanske börjar jag förstå vad som är på gång och börjat förbereda mig lite mer. Samtidigt måste Andreas få ventilera det han tänker och funderar på och jag lyckades efter ett tag lugna ner mig och föra ett vanligt samtal. :)

En kompis till Andreas berättade att se sin tjej föda barn är som att se henne ro ute på sjön, du står på land och ropar och hejar, men kan liksom inte hjälpa till mer än så. Det är klart att det är frustrerande och att det måste infinna sig en maktlöshet, men jag tror att deras stöd och uppmuntran under förlossningen betyder mer än vad killarna kan förstå. Det är så svårt att på förhand säga hur jag vill att Andreas ska agera i olika situationer. Det här är något helt nytt, för oss båda, men jag får erkänna att jag ibland är så fokuserad på vad jag ska göra att jag faktiskt glömmer bort att det är en precis lika stor upplevelse och utmaning för Andreas. Därför måste jag försöka tänka på att inte jaga upp mig när vi diskuterar, för det här är inte min match eller min tenta. Det är Vår förlossning! En förlossning som vi ska klara av Tillsammans! Puss älskling, snart har vi vår Knodd här.