Idag valde Isac kläder själv. Det blev randiga strumpbyxor, kjolen med fladdermöss och den nya t-shirten med hajar på från mormor. Superglad över kombinationen och med konstaterandet att han nu slapp strumpor som åker ner. Så enkelt. Så självklart. Och som han strålade när han sprang in med sin vän F, också iklädd strumpbyxor och kjol, på avdelningen. Så glad, så trygg och så stolt. Ett barn. Inte tjej. Inte kille. Barn. Kort och gott. Mer behöver han inte vara.

Vilka fantastiska dagar det har varit och är även idag. Önskar att jag hade kunnat njuta av dem lite mer. Men jag börjar sakta men säkert bli piggare och igår hängde vi utomhus lääänge efter hämtning på förskolan. Kameran åkte fram och jag förevigade mina små i lek och bus.

Nu ska jag passa på att vila lite. Molly var alldeles klarvaken i natt och låg och babblade och blåste bubblor och pruttade med munnen i en mindre evighet. Till slut skickade jag ner henne till Andreas som efter ett tag lyckades vagga henne till sömns.

Hajhaj

Sitter och kollar på "Nya arga snickaren". Nog saknar jag Anders Öfvergård. Men det är väl en vanesak. Tänker på när programmet startade för många år sedan. Det var veckans heligaste timme för mig och Andreas. Det var så skönt mitt i vår egna renovering att se andra som hade det än värre. Jag ser framför mig hur vi ligger hopkrupna i sängen i vårt lilla rum i källaren och tittar på TV:n och skrattar åt andras kaos. Det känns så avlägset. Hela renoveringen känns avlägsen. Det livet överhuvud taget. Inga barn, massor av träning och än mer renovering. 

Härliga minnen.

Det är så galet när man tänker på det. Hur livet förändras, utvecklas, tar nya vägar. Det är en sån slump. Det är så små saker som liksom knuffar in oss på olika stigar. Och det är rätt häftigt. Nu står vi inför ännu en utmaning. Ännu en prövning. Det sägs att renoveringar och barn är det som sliter mest på ett förhållande. Vi har klarat det bra hittills. Nu kastar vi oss in i ett nytt test. Jag tror inte att vi kan gissa hur mycket jobb det faktiskt kommer att innebära. Både under bygget och när vi väl får flytta in. Men vi längtar efter att ta tag i det. Och vi båda vill det här så gärna. Även om det skrämmer oss. Det är ett stort projekt. Det är mycket pengar. Det är mycket tid. Jag har sagt det förr och vi säger det om och om till varandra. Det är tur att vi är lika nördiga. Att vi orkar sitta timme efter timme och nöta detaljer. Att vi sitter med ritningar tills ögonen går i kors. Att vi googlar, drömmer och fantiserar om vårt bygge ungefär hela tiden. Det finns ingen annan som jag vill dela det här med. Den här resan kommer att bli krävande, men fantastisk. Och sedan igår finns vår bygglovsansökan hos kommunen! Vi är på gång.

Så har en ny vecka kickat igång. Och just måndagar innebär alla tre hemma hela dagen, vilket jag självklart inte har något emot. Men så mycket till vila har det därav inte blivit under dagen och febern har smugit sig på under eftermiddagen för femte dagen i rad. Inte hög, men tillräckligt för att jag inte ska kunna vara så värst mycket till hjälp här hemma. Är med andra ord rätt sliten och rasar därför i säng tidigt ikväll. Eller ja, tidigt för att vara mig i alla fall.

Imorgon ska vi rita upp kök! Standardutbudet hos Trivselhus är Ballingslöv, vilket vi mycket väl kan tänka oss. Vi kommer inom kort att boka in en tid för uppritning i Stockholm. Men vi kollar samtidigt av en annan tillverkare för att se vilket pris vi får där och det är dit vi ska imorgon. Häftigt att få börja med den biten. Äntligen får huset börja växa fram på riktigt. I huvudet i alla fall!

Nej, nu ska jag sova mig ur den här bubblan som har fångat mitt huvud. Känner mig liksom lite avtrubbad från omvärlden. Lite som att någon har använt mitt huvud som en boxningssäck. Men imorgon vänder det. Det har jag bestämt!

Nattinatti

Lilla mini börjar bli stor. Hon kryper runt obehindrat sedan flera veckor tillbaka och reser sig upp mot det mesta. Hon är glad i sina syskon och förföljer dem gärna. Hon pratar och babblar och när hon ler kniper hon för ett ögonblick ihop ögonen som i en blinkning. Ett litet charmtroll.

Hon upplevs som en glad bebis av alla runt omkring, men hemma är det väl inte alltid lika glada tongångar. Fast det beror väl mest av bristen på uppmärksamhet/ hunger/ trötthet. Dock sysselsätter hon sig själv så mycket mera nu och mammigheten har lagt sig. Med sömnen går det som vanligt upp och ner. Det kommer nätter emellanåt där vi får bära och så kommer det nätter där hon somnar om lugnt och stilla efter amning. Två gånger senaste veckan har hon plötsligt skippat "första" amningen vid midnatt och därmed sovit från åtta på kvällen till tre-halvfyra på morgonkvisten. Jag hoppas att det är ett tecken på vart vi är på väg. Samtidigt har hon dock börjat vakna allt tidigare. 05:40 tyckte hon att det var morgon i morse till exempel.

Hon har en tand därnere, men den andra tanden börjar synas tydligt där under så den är inte många dagar bort. Det händer att hon använder tanden när hon liksom tycker att hon har ammat klart och börjar då istället tugga lite. Inte uppskattat av mamman!

Hon äter av allt vi stoppar till henne och får gärna hjälp av sina syskon när hon ska matas. Välling på morgonen. Mat plus frukt till lunch. Amning till mellis och ev en frukt mellis. Mat till middag och välling innan läggdags. När hon nu börjar vakna så tidigt om mornarna kan det behövas en mellis på förmiddagen beroende på hur hon sover. Oftast blir det dock rätt så långa sovpass just på förmiddagen och betydligt kortare på eftermiddagen.

Badrumsdörren får vi se till att hålla stängd. Dit in kryper hon gärna och drar ner papper och tuggar på. Knör sig fram till toalettborsten och viftar med den. Drar ut smutstvätt ur trådbackarna och smakar lite på den. Gäller att ha koll på henne nu.

Nio månader idag. Älskade lilla tokunge. Med busig blick och charmigt leende. Vi älskar dig lillasyster.

Ute är det toppenfint väder. Men jag trivs för tillfället bäst i soffan. Inne. Bihåleinflammation med feber plus ögoninflammation. Den sistnämnda är väl mest besvärande om nätterna med igenklistrade ögon. Bihålorna värker och att tugga och prata är jobbigt. Går på pencillinkur sedan snart två dygn tillbaka så det borde väl ge effekt snart. Hoppas jag. Men kan tydligen ta tid enligt läkaren.

Nu är Andreas iväg med de stora barnen, Molly sover i vagnen och jag tänker hugga in på lite Ben & Jerry-glass. Mini blir nio månader idag så jag hoppas orka printa ner några rader om henne.

Hoppas ni andra njuter av solen. Och om ni grillar, njut lite extra för min skull. Hade tänkt ha grillpremiär idag, men med tanke på att jag knappt kan tugga en potatis plus att smaksinnet är helt väck så skjuter vi upp det. Hehe.

Nåja, tack o hej så länge! Nu borde glassen vara lagom tinad och redo att ätas! :)

Just när ögoninflammationen börjar ge med sig så börjar bihålorna att värka. Tack för den liksom. Gör väl som med barnen och lägger till en extra kudde och hoppas på att vakna lite friskare imorgon. One can only hope.

Nu har vi för övrigt låtit Trivselhus stämpla om våra ritningar till bygglovshandlingar. Det var väl nästan så att alla runt omkring oss började ge upp och tro att vi aldrig skulle rita klart. Nu kan vi ju förvisso fortfarande göra ändringar. Hehe. Men faktiskt börjar vi bli rätt nöjda! Tro det eller ej!

Nej nu ska jag och den däringa dunkande kinden försöka sova lite.

Nattinatti

Jag inleder denna vecka med en fin förkylning och ögoninflammation. Ja, det ska väl märkas att man är småbarnsförälder. Sömnen har dessutom varit väldigt bristfällig senaste nätterna på grund av Molly som varit missnöjd och velat bli buren längre perioder mitt i natten. Natten till idag var dock ett undantag och hon somnade om lugnt och stilla efter amningarna.

Och natten till igår så sov Isac och Lovis hela natten båda två för första gången sedan...? Hur länge som helst. Eller nåt. Jihoo, tyckte jag o Andreas. Men Isac var helt bestört när han vaknade och det var ljust eftersom det då var morgon och det var för sent att komma upp och lägga sig bredvid mig.

Isac har börjat mäta kärlek. Mormor och morfar älskar han så mycket så att armarna inte räcker till. Lovis, pappa och Lolly har väl varit runt 5-10 cm när han har visat med fingrarna. Jag har fått en tiondels millimeter. Jag ser liksom ingen glugg när han visar hur mycket han älskar mig mellan sina fingrar. Men för varje natt som han sover en stund bredvid mig så älskar han mig lite till. "Det är kroppen som gör så mamma. Gör den det för dig också?". Igår var hans kärlek till mig uppe i en lång kloss och två korta. Det tar sig.

Jag skrev för övrigt att det var mycket varför från Isacs sida. Kan ge er ett exempel. Vi åkte bil i sju minuter och detta var stora delar av konversationen:

Varför kom mosters bebis ut först?
Varför har du haft bebis i magen?
Bebisar får inte plats i din snippa.
Varför är pappa större än dig?
Varför är det så? (När jag berättade att alla var olika långa)

Varför stängdes bommarna?
Varför är det jättelångt? (Tåget)

Hur lastar man av? (Timret)
Varför väntade bilarna när bommarna har öppnats?
Varför skulle vi vänta tills det slutade blinka rött?
Varför betyder rött och gult att man ska stanna?
Varför får vissa rött och andra grönt?
Varför krockar man då? (Om man inte har trafikljus)
Varför svänger man ibland?
Varför måste det finnas en rondell?
Varför ska vi följa vägen?

Frågorna tar aldrig slut. Aldrig.

Bild från vår lilla hög förra helgen.

Nu ska jag sova! Håll tummarna för en lugn natt. Nattinatti