mochamanda

Inlägg publicerade under kategorin Upp och ner

Av Malin - 10 januari 2016 00:23

Det är en vecka sen nu, farfar. Det är en vecka sen de fyra orden på min spruckna mobilskärm talade om att du inte längre fanns med oss. Allting stannade, farfar. Och jag grät mig till sömns. 

 

Jag tänker på dig, farfar. Jag ser dig sittandes vid kortändan av bordet i köket. Jag hör hur du ber oss att skicka sylten till våfflorna. Jag hör ditt skratt och jag ser ditt leende. Jag tänker på dina skämt, ditt genuina intresse för bandyn och jag känner dina kramar som jag fick varenda gång vi möttes. Jag ser hur du sitter på den uppochnervända gamla ekan nere vid sjön i Gäddede. Jag minns dina berättelser från förr. 

 

Jag vet att du har det bra nu, farfar. Att du är fri. Men du saknas oss. Jag önskar att mina barn hade fått mer tid med dig. Att Isac hade fått dela sitt stora intresse för matte med dig. Ni räknade tillsammans i somras och det var så fint att se. 

 

Minns du somrarna när jag var liten, farfar? Minns du de varma sommardagarna när vi, alla dina barnbarn, sprang runt barfota på gräsmattan och spelade fotboll. Minns du hur vi gungade i gungorna? Hur vi gick runt i ditt hus med speglar för att låtsas att vi gick på taket? Jag minns, farfar. Jag minns. 

 

Du fanns alltid där. Med en varm, trygg famn och ett leende. Det är så jag minns dig, farfar. Det är så jag minns dig. Det gör bara så himla ont att du inte längre finns med oss. Att jag inte kommer att få någon mer kram. Att jag inte får skicka sylten till dig. Det gör ont. Du var den bästa farfarn som jag kunde ha fått.


Du har en plats i mitt hjärta, älskade farfar. Och jag ska alltid bevara dig där. 



Av Malin - 24 oktober 2015 00:16

Det här är en kväll då jag kramar barnen extra hårt. Extra länge. Kärleken är sådär pulserande. Värkande. Så brutal. Rädslan för att förlora de jag håller av allra mest är nästan förlamande. Men det är ingenting. Det är ingenting mot vad många andra i Sverige känner just nu. För det som inträffade i Trollhättan i torsdags var inte riktat mot mig. Inte mot mina barn. För mina barn råkar ha ljus hy, blont hår och blåa ögon. De hade klarat sig. Jag behöver inte vara rädd.

Men det finns andra där skräcken nu letar sig in i ryggmärgen och jag ställer mig frågan: Har vi verkligen inte kommit längre än såhär? Har historian inte lärt oss någonting? Hur kan vi fortfarande, år 2015, döma människors värde efter ursprung och hudfärg? Jag förstår inte.

Det pratas om vi. Om oss. Om Sverige. Vi. En homogen liten klick på världskartan som absolut inte får beblandas med andra ursprung. Återigen, jag förstår inte. Jag ställer frågan igen. Har vi inte kommit längre?

Och de som flyr hit. De som har lämnat allt de har och korsat hav. De som har sett saker som ingen någonsin ska behöva se. Ska de behöva vara rädda? Ska de behöva komma hit och vara rädda för att deras barn ska bli mördade? Bomber ha bytts mot svärd och den nyfunna tryggheten är som bortblåst. Jag förstår inte.

Och jag förstår heller inte det här snacket om vi och dem. Hur kan vi inte se varandra som medmänniskor? Hur skulle vi kunna stänga våra gränser för att "vi" inte "klarar mer"? Det är väl klart att jag inser att det blir tufft för landet Sverige, att det krävs en uppoffring av oss om bor här, men att stänga gränser löser inga problem. Problemen flyttar bara runt och det enda vi bevisar är vår brist på medmänsklighet. Vår brist på att lyfta blicken utanför Sveriges gränser och se våra medmänniskor. Vår brist på att se dem som våra jämlikar.

Vi ska ta hand om dem på plats sägs det. Där har våra medmänniskor tydligen ett värde. Men så fort de kommer innanför Sveriges gränser så försvinner det värdet. Då kan vi ta deras liv med svärd och bränna ner deras chanser till tak över huvudet. Det är 2015. Har vi inte verkligen inte kommit längre än så här?

Av Malin - 17 augusti 2015 23:10

Long time. No see. Det har visst varit lite semester även från bloggen. Dagarna har liksom rullat på i sakta mak och vi har mest tagit det lugnt. Badat, lekt och myst hela familjen. Isacs vecka med pappa och morfar i Jämtland var en riktig hit. Oj, som det lös om honom på varje bild jag fick på telefonen.

Husprojektet har också haft semester, men nu är bollen i rullning igen och vi hoppas skriva under slutbeställningen innan veckan är slut. Men eftersom det alltid tar längre tid än vad vi tror så blir det säkert först nästa vecka.

Något som också tar längre tid är att skriva det här inlägget då jag har blivit tillfälligt vänsterhänt. Trots en nästintill magisk ninjarullning när jag ramlade av cykeln i lördagen lyckades jag få en spricka i armbågen. Körde mountainbike i skogen och skulle vända. Tappade farten och uppenbarligen balansen och välte inåt. Fick inte loss cykelskon från pedalen och föll på klipphällen (såklart) med armbågen underst. Efter nån minuts pustande pallrade jag mig väl upp på cykeln och trampade tillbaka med en hand på styret. Väl hemma smorde Andreas upp fästena i pedalerna, så nästa gång (om ett par månader!?) som jag ger mig ut i skogen så borde jag komma loss lite snabbare. Förhoppningsvis!

Nåja, det känns redan lite bättre även om armen är rätt obrukbar just nu. Jag måste förlita mig på Andreas när jag ska sätta upp håret och matlagning går sådär. Blöjbytena kan jag tyvärr inte fixa. Himla otur alltså. Men annars går väl det mesta med lite vilja, kreativitet och tålamod.

Avslutar med några av instagrambilderna från de senaste veckorna.

Av Malin - 19 april 2015 14:44

Ute är det toppenfint väder. Men jag trivs för tillfället bäst i soffan. Inne. Bihåleinflammation med feber plus ögoninflammation. Den sistnämnda är väl mest besvärande om nätterna med igenklistrade ögon. Bihålorna värker och att tugga och prata är jobbigt. Går på pencillinkur sedan snart två dygn tillbaka så det borde väl ge effekt snart. Hoppas jag. Men kan tydligen ta tid enligt läkaren.

Nu är Andreas iväg med de stora barnen, Molly sover i vagnen och jag tänker hugga in på lite Ben & Jerry-glass. Mini blir nio månader idag så jag hoppas orka printa ner några rader om henne.

Hoppas ni andra njuter av solen. Och om ni grillar, njut lite extra för min skull. Hade tänkt ha grillpremiär idag, men med tanke på att jag knappt kan tugga en potatis plus att smaksinnet är helt väck så skjuter vi upp det. Hehe.

Nåja, tack o hej så länge! Nu borde glassen vara lagom tinad och redo att ätas! :)

Av Malin - 2 januari 2015 00:15

Ni vet ibland, när de små, rara, söta juvelerna inte alls är särskilt rara, eller söta heller för den delen. När den som somnar först somnar kvart i elva, när den andra är okontrollerat övertrött och gråter och inte kan komma till ro och den tredje skriker sig blå för att jag la ner henne i sin säng för att jag skulle kunna borsta tänderna osv. Ja, då kan det hända att man blir lätt frustrerad. Och bankar i en vägg en gång. Eller två. Sedan kommer man på att man numera har grannar (parhus). Skäms och väntar väl på att polisen ska knacka på...

Men för all del, god fortsättning till er andra. Imorgon drar jag upp familjen vid halvåtta. Lite rutiner tack. Vända tillbaka dygnet så att åtminstone två av barnen sover före nio och inte tio-halvelva. Hade tänkt duscha och rita lite på huset ikväll, men det blev liksom ingen tid över till det. Inte denna kvällen heller. Nu ligger Mollibollen bredvid mig och babblar högt samt drar i mitt hår. Andreas har Lovis klistrad på sig och så fort han ändrar ställning så vaknar hon och gråter. Härlig start på 2015. Jag tror att vi får göra så att vi börjar det nya året imorgon istället. Just saying.

Tack och hej

Av Malin - 2 november 2014 23:40

Ja, så är väl livet för de flesta av oss. Både i stort och smått. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var slitigt att ha tre barn, men samtidigt vill jag inte klaga då det är vårt eget beslut att ha barn och framför allt att ha tre barn tätt.

Det finns stunder som är helt underbara, som när barnen busar och skrattar och har så roligt tillsammans. Eller när de kryper upp i famnen och talar om att de tycker om en. Igårkväll var Lovis trött och ledsen. Jag vaggade henne till sömns i famnen medan jag sjöng och vi tittade varandra i ögonen medan hennes ögonlock blev allt tyngre. Ett fint och stillsamt ögonblick i en annars rätt så kaotisk vardag. Att få dela deras glädje, nyfikenhet, tankar och bekymmer är en ynnest utan dess like. Det väger upp alla de tunga dagarna. Och tur är väl det. För de kommer de också.

Jag önskar att jag var en perfekt förälder med ett helt hav av tålamod, att jag hade all tid i världen att ge mina barn och att jag ständigt var full av energi och styrka att hantera de vardagliga prövningarna. Men ibland har jag inte ens en droppe tålamod och många gånger är svaret "inte nu" när barnen vill ha min uppmärksamhet och det händer att jag bryter ihop och sätter mig på golvet och gråter när energin är slut. 


Nej, jag är långt ifrån perfekt, men jag kämpar på så gott jag kan. Vi är inne i en intensiv och krävande del av livet och det gäller att vara medveten om det. Att vara ödmjuk inför och acceptera att dagarna just nu består av ett pusslande utan dess like. Så fort jag gör något som inte hör till de vanliga rutinera så kommer det att bli kaos någon annanstans. För dagarna handlar just nu om att släcka eldar. Och missar jag en eld för att unna mig något som inte hör till de vanliga vardagsbestyren så blossar elden upp och blir betydligt tuffare att släcka. Hu sjutton vi klarade oss genom september med fixande av hus och försäljning av det samma kan jag undra nu i efterhand.

Och med detta som bakgrund ska vi nu bygga hus. Jag kämpar till mig tid att dammsuga nätet på hus, planlösningar, exteriörer. Jag bläddrar genom kataloger om och om igen och spanar och spejar vart jag än går. Ständigt lite disträ med tankar på husbygget hela tiden. Kvällarna blir sena och när jag väl lägger huvudet på kudden och blundar så fladdrar planlösningar förbi på näthinnan. Det är roligt och spännande, men samtidigt utmattande. Jag antar att jag kommer att gråta och skrika som taget ur en Hollywoodfilm fler gånger än den som var nu senast i veckan när Molly inte ens var nöjd i bärsjalen och därför gallskrek och bökade i bärsjalen samtidigt som jag stod med 1,6 kilo nötfärs framför mig och skulle laga mat under tidspress. 


Även om det är och kommer att vara tufft ett bra tag framöver är jag inte orolig. Jag och Andreas har tillsammans klarat av en omfattande renovering av vårt nuvarande hus- bott i ett litet rum i källaren utan kök i ett halvår och med 14 grader som temperatur. Grävt och slitit i lera, kämpat in på sena natten med hammare och skruvdragare, tragglat lösningar, ritningar, idéer, burit ut balja efter balja med lättbetongsrester för att sakta få se våra drömmar växa fram. Det knäckte inte oss, snarare tvärtom. Och jag vet, även om vi kommer vara allt annat än överens emellanåt att vi kommer att klara av det här också. Det är en trygghet. 


       


Vi är envisa och målmedvetna båda två och vi kommer att leta, rita och fundera tills vi har hittat det mest optimala huset för oss. Just nu är vi långt därifrån och vi pendlar fram och tillbaka mellan olika idéer och typer av hus och väntar på den där känslan av att vi har hittat rätt. För den känslan kommer att komma, det vet vi, men vi måste traggla och kämpa, blöta och stöta många gånger först. That´s the way.


Nej, nu ska jag återvända till vardagspusslandet. Idag är det komplettering av Isacs fyraårskontroll, besök av min vän J och en heldag med mina små som väntar. Ha en finfin dag  allihopa!


Av Malin - 16 februari 2014 21:32

För en timme sedan vinkade jag av mina tre familjemedlemmar. De har packat in sig i bilen och är på väg till Långberget. Där väntar farmor och farfar och några dagars lek och skidåkning i snön. Själv ska jag jobba större delen av veckan innan jag åker upp och gör dem sällskap. Det kommer bli tomt här hemma utan dem. Men jag är ju inte helt ensam. Det blev jag påmind om för en knapp vecka sedan när jag flög till Stockholm för jobb. Jag insåg då att jag aldrig tidigare hade flugit själv och saknade någon att hålla handen vid starten. Jag tycker inte om start och landning och har sedan jag var liten hållt någon i handen i just dessa situationer. Det ligger väl någon form av skrockfullhet över det numera. Men just när jag satt där och kände mig lite ensam var det någon som började buffa och sparka i magen. Hen gjorde mig påmind om att jag minsann inte var ensam. Så jag la en hand på magen och kände Kompis röra sig under hela starten. Och helt plötsligt satt jag och log. Tack lilla älskling i magen. Det behövde jag.


Helgen har annars bjudit på ytterligheter. Begravning och tvåårskalas. En fin begravning för Andreas mormor som hann med att fylla 93 år och få inte mindre än nio barnbarnsbarn. Fantastiskt! Att ta adjö av någon är alltid jobbigt och mina tankar for dessutom tillbaka till den senaste begravningen jag var på. För sju-åtta år sedan rycktes min barndomskompis bort alldeles för tidigt. Vi var bästa vänner till och från under uppväxten, men hade tyvärr tappat kontakten de sista åren. Begravningen var nog en av de tuffaste upplevelserna som jag har varit med om och tankarna på den igår fick mina känslor att välla över både en och två gånger. Det är inte meningen att livet ska ta slut efter tjugo år. Det är verkligen inte meningen. Gammelmormor K och mina fina A: Jag hoppas ni har det bra där ni är nu. Ni saknas oss.


Och idag var det då alltså dags för kalas. Det var kusin E som hade fyllt två år och skulle firas. Isac hjälpte mig ivrigt att slå in paketen och var så glad över att få gå på kalas. Lovis var till en början blyg men följde sedan, i vanlig ordning, efter Isac och kusin E på deras upptåg.


Åh, ni underbara små. Ni har hela livet framför er. Som jag önskar att ni ska skonas från allt ont som finns i världen. Ni är det bästa som finns och jag älskar er över allt annat. Puss från mamma som redan saknar er.





Av Malin - 10 juli 2013 23:06

Nyligen hemkommen från musikalen Shrek. Den var jättebra! Men en liten klump i magen hade jag under föreställningen då Isac timmarna innan vi skulle iväg fick feber som steg och steg. Jobbigt att åka ifrån en liten sjukling. Det är ändå inte helt oväntat att Isac insjuknar då vi idag har konstaterat att de prickar som Lovis har haft ett par dagar troligtvis är vattkoppor. Skönt ändå att de får det samtidigt så att det inte blir utdraget. Lovis verkar komma rätt lindrigt undan. Hoppas, hoppas att Isac också får en snäll variant! 


Att se Isac så dålig som han har varit under kvällen får mig att inse hur frisk han egentligen har varit under sina tre år. Så här dålig som han är nu har han bara varit en gång då han hade tredagarsfebern för två år sedan. Klart han har varit förkyld och hängig, men hög feber? Nej, det är bara andra gången, om jag nu minns rätt förstås.


Liten somnade i sackosäcken med sin "mask". Då är han sliten.



Presentation


Namn: Malin
Ålder: 29 år
Familj: Förlovad med Andreas, mamma till Isac född okt 2010, Lovis född okt 2012 och Molly född juli 2014.
Bor: I en villa i Karlstad.
Arbetar som: VVS-konstruktör på WSP.

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards