Igår när jag skulle cykla hem från jobbet fastnade jag i en diskussion med några kollegor om tillfällen då man har varit mer eller mindre disträ och gjort konstiga/dumma saker. Inte visste jag då att jag ett halvt dygn senare skulle kliva in på kontoret med en ny historia efter en stunds disträhet samma morgon.

Jag hade ont i huvudet när jag vaknade och kände mig inte särskilt pigg. I och med att jag dessutom hade bakningen på jobbet och således skulle ha med mig två springformar med "lyxig kladdkaka" och en skål med grädde så tyckte jag att jag för en gångs skull kunde ta bil.

Sagt och gjort. Jag kommer senare än vanligt till jobbet men lyckas som tur är slinka in på den sista, förvisso trånga, platsen. Jag konstaterar att företagskortet som ska sitta synligt är borta och kliver ur bilen. Jag har haft ett extra och tänker att jag får gå och hämta det på kontoret och packar därför ut ryggsäck och påsen med springformarna i ur bagageluckan. Inser, innan jag börjar gå, att "reservkortet" är hemma och ställer ner packningen bakom bilen för att ringa Andreas. Han har inte sett kortet. Jag går tillbaka till förarsätet för att kolla om det har blåst ner och under stolen, som det hade gjort en annan gång. Men som sagt, parkeringsplatsen är trång, och jag kommer inte åt att öppna dörren tillräckligt mycket för att titta efter kortet.

Det är nu jag får den briljanta idéen att kliva in i bilen och backa bak den en knapp billängd för att kunna leta efter det där kortet. Backar, kliver ur bilen och tittar oförstående på min ryggsäck som ligger lite bortknuffad och snöig bredvid bilen. Det tar mig någon sekund att förstå var jag har gjort, men därefter slänger jag mig snabbt ner på knä i snön för att se vart mina kladdkakor tagit vägen...

Lyckligvis har jag inte kört över påsen med hjulen utan snarare kört över den i mittemellan hjulen. Det enda som hade hänt var att den ena springformen som stod ovanpå den hade blivit nerknuffad och stod bredvid, fortfarande i påsen. Tack för det! Men hej hopp så disträ man kan vara. Hur kan man glömma mågot man gjorde bara någon minut tidigare? Fascinerande. Behöver jag ens tillägga att jag inte hittade kortet och istället fick ställa mig på betalparkeringen...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  I Skutbergets milspår i becksvart mörker trevade vi fram tillsammans. Hand i hand. Och från och med då var det du och jag. Tio år senare händer det fortfarande att vi famlar i blindo, men vi gör det alltid tillsammans.   Tre månader efter vå...

Efter att ha gått in på min blogg här efter några månaders dvala inser jag att ni måste sitta där ute alldeles pirriga och fulla av förväntan över hur det egentligen gick med vår gräsmatta!? Jag ska inte låta er vänta längre.   Grä...

För dryga veckan sen fyllde Isac sju år. Det är svårt att inte dra till med klyschan om hur fort tiden går! SJU år!Han är tydligen stor nu och använder sig av uttryck som typ, liksom, asbra och coolt. Men den mjuka, omtänksamma killen finns kvar där ...

    Idag har vi haft en lycklig tjej som strålat ikapp med solen. Hon var så glad över att det var hennes födelsedag. Vi har firat med sång, frukost på sängen, strandhäng och glasstårta.   Molly är vår lilla pratkvarn. Hon är väldigt ve...

Det går framåt i trädgården och trädäck och gräsmatta känns inte alltför långt borta. Om jag får drömma lite, vilket jag gärna gör, så har vi både trädäck och gräsmatta inom två veckor. Men så vet jag också att saker sällan går som planerat. Som vi l...