Jag har under dagen funderat på en passande statusuppdatering för facebook, men jag finner helt enkelt inga ord. Luften går ur mig fullständigt. Sjukt, galet, fruktansvärt. Hur sjutton fungerar man om man lugnt knallar runt på en ö, utger sig för att vara polis och sen bara dödar. Dödar, dödar, dödar. Inte bara en. Inte två eller fem. Utan mer än 80 personer. Segerrop och jubel och sen döda några till och så några till. Och sen ytterligare några till. Jag förstår inte. Jag förstår verligen inte. Helt absurt. Helt ofattbart. Helt jävla åt helvete är det.

Det är dagar som dessa som jag bara vill ta med mig min familj och mina närmaste till den djupaste hålan i skogen och aldrig mera komma ut. Glömma bort all ondska som finns i världen. 

Min störtsta bävan är hur världen ska se ut när Isac växer upp. Vad han ska behöva vara med om. Just i dag förstår jag inte hur mina föräldrar lät mig resa runt i Asien i tre månader. Just idag förstår jag inte hur jag någonsin ska kunna låta Isac åka någonstans eller ens lämna huset överhuvudtaget. 

Men jag vet att det går över, inte helt, men tillräckligt för att inse att det inte bara finns ondska i världen. Men också att ödet inte går att styra över. Och att livet är skört. Som en eld som vi aldrig kan veta när den kommer att släckas.

Men aldrig någonsin ska någon annan bestämma när lågan ska slockna. Aldrig någonsin ska någon kunna avgöra när ditt eller mitt liv inte längre ska levas. Aldrig. Aldrig, aldrig, aldrig.

Mitt hjärta och mina tankar är hos de drabbade.

Min ilska, min frustration och min avsky skickar jag till den skyldige och hoppas att min och alla er andras illvilja för denna massaker på något sätt når fram till honom och alla andra som tror att de har rätten att bestämma när våra liv inte längre är värda att levas. Hur kan någon någonsin tro det?

Jag förstår inte.

Ja, det var vad vi gjorde den här helgen. Vi lämnade bort vår 9 månader gamla kille en hel helg. Två nätter och tre dagar. Och vet ni vad? Det gick hur bra som helst. Egentligen var jag inte orolig, inte förrän jag dumt nog googlade lite på det här med att lämna bort bebisar och som vanligt hamnade på en tråd på familjeliv där folk är fruktansvärt nitiska och allt är svart eller vitt. Och att lämna ens en natt innan barnet var ett år verkade näst intill oförsvarbart. Det skulle förstöra vår anknytning totalt.

Ajdå, Isac har fått sova kvar hos mormor och morfar ett flertal gånger när vi varit där och han har somnat gott i spjälsängen och sovit hela natten. Detta istället för att väcka honom, sätta honom i vagnen, gå hem och bära in honom och få honom att somna om. Isac har vaknat med ett stort leende alla gånger och glatt pussat mormor och morfar på morgonen och lika glatt pussat oss när vi sedan träffats.

På sådana här trådar verkar folk ha svårt att sätta sig in i andras situationer och är väldigt låsta vid deras egen åsikt. Det var en tjej som ville lämna bort sin son, som var i Isacs ålder, några nätter. Hon skrev att han var framåt och gick glatt till de flesta personer. Detta stämmer bra med Isac som hittills inte varit särskilt mammig eller pappig och verkar väldigt trygg. Än så länge är han inte särskilt blyg även om han kikar lite först på nya personer. Men vem gör inte det? :)

Hur som helst, killen i tråden hade precis som Isac mycket kontakt med de som skulle passa honom och hade inga problem att bli lämnad där och var inte ledsen när mamman eller pappan försvann. Trygg och glad med sina mor/farföräldrar helt enkelt. Vet ni vad hon fick för reaktion???

Jo, att barnet redan hade fått en otrygg anknytning. Att barnet betedde sig så var osunt. En bebis i den åldern ska uppenbarligen vara fruktansvärt mammig. Annars har den en otrygg anknytning. Då har man redan skapat en osäkerhet i relationen genom att bebisen inte kan lita på att föräldrarna finns där. Och nej, det var inte bara en, utan flera som var av den åsikten

Så med andra ord har vi redan förstört vår son. För han skriker inte när jag lämnar rummet. Han tycker det är jättekul att vara hos mormor och morfar och sover där utan att visa minsta tecken på att han är ledsen. Han kryper gärna fram till främlingar och undersöker dem. Men han återvänder också till oss när han behöver oss. Det har hänt ett flertal gånger att vi har fått spontana kommentarer om att Isac verkar så trygg i sig själv.

Otrygg anknytning? Kiss my ass.  

Ja, då är vi äntligen på väg! Sitter just nu i Katrineholm och väntar på tåget som ska ta oss ner till Malmö, varifrån vi sedan tar tåget vidare till Köpenhamn. En revansch för den weekend jag och Anna missade i Berlin då vi blev blåsta på biljetterna. Det ska bli riktigt mysigt att få lite egentid med min kära syster. Lägg därtill två hotellnätter och konsert med bäste Robbie Williams och några fler och ni förstår att den här helgen kommer att bli kanon! Äggmackor, pannkakor, pastasallad och godis är dagens massäck. Så nej, hungriga behöver vi inte vara!Ha en riktigt härlig helg! Det ska vi ha!!

Jag har fullständigt glömt bort att berätta hur det går med vårt uterumsprojekt! Inte för att det finns så mycket att skriva. Det står nämligen stilla. Som fastfruset. Ingenting har hänt sen vi grävde plinthålen och ingenting kommer att hända förrän den 15:e augusti. Då kör vi! Möjligen kommer vi att rensa undan allt ogräs som har brett ut sig och växt sig vilt på den plats där vi ska bygga.

Och annars då? Jo, till helgen lämnar jag familjen och tar med mig systeryster till Köpenhamn. Take That med vår favorit Robbie Williams väntar på fredagkvällen! Då hemfärden är först på söndagen så har vi hela lördagen att tillbringa i staden. Tips på aktiviteter? Gärna budgetvänliga sådana...

Den här gången har vi sittplatser. Jag är fortfarande aningen bitter sen Robbies konsert på Ullevi där jag och Anna köade hela långa dagen för att få bra platser. Först och främst var det en himla massa människor som trängde sig före i kön då de inte uppfattade vad mannen i mikrofonen sa och trodde att det var dags för insläpp. När det i själva verket handlade om att de som hade stolar, paraplyn och dylikt skulle lägga det på andra sidan vägen och därför reste sig från marken för att göra så. Vi hade ingenting att lämna och satt därför lugnt kvar medan de längre bak som inte uppfattat vad som sades stormade förbi oss för att komma längre fram...    

Nåväl, när vi väl var insläppta skulle min syster absolut kissa!!! Hur många hann inte före oss under den tiden tror ni? Okej, vi fick faktiskt hyfsade platser. Tredje raden från scen. Det var häftigt. Men jag kan inte låta bli att undra om vi inte hade blivit omsprungna i kön och om A inte hade kissat. Kanske hade vi varit allra längst fram då!?

Men nu har vi köat en gång och stått nästan längst fram och hoppat. Gamla som vi är ska det nu bli rätt skönt att gå dit lagom till konserten börjar och sedan få sitta ner och klappa lite lagom med händerna.    

Bilköer må vara frustrerande, men de är emellanåt oundvikliga och ett moment i livet man måste tåla. Även i Karlstad. Idag på väg ut till Bergvik såg jag att det var en kö framför mig och bromsade in och la mig fogligt bakom de andra bilarna. Förstod ganska snabbt att kön troligtvis hade något med vägbygget att göra. Kikar i backspegeln för att se om det kommer någon farandes i de alldeles tomma körfältet bredvid oss i kön. För det är nog bland det värsta jag vet!

Bilister som anser sig ha såå mycket mer bråttom än alla oss andra.  

Varför tror de bilisterna att vi andra står och köar för? För att det är roligt? För att vi tycker det går alldeles lagom fart när vi kör 15 km/h? För att vi inte har något bättre för oss? Men man kan väl egentligen inte göra så mycket åt saken mer än att kasta onda blickar. Eller?

Jodå, man kan göra mer. Man kan kasta sig ut i det andra körfältet när man skymtar en bil komma bakifrån och nästintill preja in den bilen i räcket. Japp, så kan man göra. Och inte bara en gång. Och inte bara med en bil. Det finns tydligen folk som blir än mer irriterade än mig! Lockande tanke, visst, men nej, jag tror inte att jag är beredd att offra vare sig mig, Isac eller för den delen, bilen, för att markera min ståndpunkt.

Nej, jag är lite fegare(?) och kastar onda ögat i stället och muttrar argt i bilen.    Brukar tänka att det kanske är någon som är på väg att föda barn, eller är extremt kissnödig eller nåt i den stilen. Är jag riktigt tuff dock så kan jag ibland låta bli att släppa in de som kommer från gräddfilen när de inte längre kan fara fram på deras autobahn. Ja, oj,oj då är jag tuff! Riktigt tuff.

Over and out.

Tålamod. Tålamod. Tålamod. Ja, det måste jag ha i massor när det äts lunch här hemma. Det tar en mindre evighet. I mitt tycke. Isac tycker det är roligt att äta lite själv med händerna. Men det allra bästa är vattenflaskan. Den kan han aldrig få nog av. Särskilt inte nu när han verkligen har fått grepp om hur han ska göra för att få i sig vatten. En sked ska han också ha i handen. Gärna den mamma matar med också, utöver den han redan har. Och om jag väl lyckas avlägsna vattenflaskan utan allt för vilda protester och får in en sked mat i munnen så stoppar han genast in sin sked efteråt och all mat ramlar ut. Om jag inte låter honom ha varken sked eller vattenflaska i handen? Ja, då är det vilda protester och maten ramlar ur munnen lika fort som den kommit in. Slutsats? Tålamod. Tålamod. Tålamod.

Idag hade jag kokat en halv deciliter makaroner och till det fck han tre små köttbullar och lite majs och ärtor. Men när jag ser hur mycket som ligger på golvet, i hans stol, i haklappen och kvar på tallriken undrar jag hur mycket han egentligen får i sig??? En köttbulle? Några få makaroner? Jaja, alla barn tar igen dåliga dagar sägs det. Och får han Sempers pastasnäckor med skinka så hinner jag knappt blinka förrän maten är borta. Hmmm. Mammas mat är tydligen inte lika god! :)

Wild and crazy!  Han lyckas till och med få mat i håret.  

Nej, nu ligger min lille buse och sover och det finns massor att göra. Förbereda middagen till exempel. Det är inte mycket sitta still på dagarna nu inte med en liten kille som upptäcker och undersöker allt!

Ja, det kan man säga att jag var efter loppet. Första bästa gräsplätt efter målgång uppsöktes genast då ligga ner kändes som det enda alternativet. Jag tvingade mig upp efter några minuter för att gå till klassens uppsamlingsplats och knuffade mig genom folkmassan för att ta mig fram snabbast möjligast innan benen gav vika. Yr? Ja. Illamående? Ja. Jag påstod i fredagens inlägg att jag ofta har mycket kvar att ge, men igår hade jag defintivt inte det. Jag har aldrig mått så dåligt efter någon träning, tävling eller match. Så det måste betyda att jag gav mitt yttersta. Plus på tok för lite vätska i kroppen, uppenbarligen.

Och med det sagt låter det som att jag satte en riktig kanontid, men inte ens det. 52:44 tog jag mig runt på. Första halvan kändes verkligen jättebra! Möjligt att jag därför gick ut lite för hårt. Efter fem kilometer var det ren vilja som tvingade mig att hålla fötterna igång. Hua. Men med tanke på hur fruktansvärt sliten jag var efter loppet så är jag nöjd. Det gick helt enkelt inte att ge mer.

Och att vi elever sedan vann över lärarna gjorde inte saken sämre även om det knappast var mitt resultat som gav oss vinsten. Skulle snarare tro att det var duktiga D som sprang under 35 minuter och slutade på 14:e plats i loppet som föranledde till segern! Efter mysig picknick i solen vid Sundstatjärn bar det sedan av till mig för grillning och mys. Och så lite tårta. Hade bakat min moussetårta igen och den blev uppskattad.

Kladdkakeliknande botten, mörk chokladmousse, hallonmousse, passionsfruktsmousse och passionsfruktsgele.  

Ja, tänk om jag kunde skriva in mitt namn bland dessa stjärnor. Jag avundas deras förmåga att ta ut sig. Att ge precis allt de har. Aldrig ge upp. Jag önskar att jag har en bråkdel av deras vilja i morgon. Min pappa brukar alltid säga att att jag har massor kvar att ge när jag påstår att jag är trött. Och det stämmer nog.

Jag har alltid kunnat förlita mig på min kondition och att jag brukar vara vältränad. Så är inte fallet nu och det är därför dags att plocka fram järnviljan. Denna gången är det den som ska ta mig runt milen på en bra tid. Dock har mitt ena jag lite svårt att komma överens med mitt andra jag om vad en bra tid är. Mitt ena jag är övertygad om att det här är blodigt allvar. En kamp utan dess like medan mitt andra jag försöker övertyga det andra jaget att det faktiskt inte är något annat än en rolig grej där själva deltagandet är viktigare än resultatet. Vem som vinner? Det får vi se i morgon. Helst skulle jag vilja springa under 50 minuter. Men då är det jaget med tävlingsinstinkt och prestationsångest som talar. Under 52 minuter kanske är lite rimligare om det mer avslappnade jaget får säga sitt. Men även den tiden kommer bli tuff.

Hellner. Klüft. Kalla.

Enarsson.