Myssund i soffan. Ja, stunder som ovan får man ta tillvara på. För tro mig, det är inte alltid så harmoniskt och mysigt att vara tvåbarnsmamma.

Andreas tävlade i Icebug Winter Run under eftermiddagen. Det var en fyrmannastafett där var och en sprang 2,5 km i vinterterräng. Lite bitter är jag att dem faktiskt vann. De kunde väl ha släppt ett lag förbi sig. Tvåorna fick en varsin gratis hotellnatt. Ettorna fick en varsin pannlampa. Jodå, Andreas är nöjd. Han hade ju faktiskt inte just den pannlampan redan. Men jag hade gärna tagit del av hotellnatten! :) Men okej. Grattis älskling.

Själv hade jag en prövning här hemma. Får lite grann skylla mig själv som kanske valde fel fight. Eller snarare vid fel tillfälle. För det här är ändå en fight vi måste ta. Isac sitter inte gärna i sin stol utan står mycket hellre. Gärna balanserandes med en fot på sin egen stol och en på min. Och så undrar ni hur det kom sig att han ramlade av stolen härom veckan!? Men att försöka amma Lovis, äta min soppa och samtidigt få Isac och sitta och äta sin soppa och inte ta min smörgås? Nej, Malin. Det fixar du inte. Och då är det liksom idiotiskt att ta fighten just då. Det visste jag redan innan... Men jag struntade i magkänslan och straffet var en Isac som gråter och skriker i hallen efter IPaden som ligger på hatthyllan, en Lovis som skriker och gråter på en filt på golvet för att hon inte får någon uppmärksamhet och jag själv som gråter i soffan. Mest arg för att jag tog fighten när jag visste att det inte skulle komma något gott ur den och därmed bråkade med Isac i onödan vilket inte känns okej. När ska jag lära mig?

Snor rubriken på inlägget från en väns blogg. Hoppas det är okej. För det är precis så det känns idag.

Daisy spenderar veckan hos oss. Hon är van att sova i sängen, men kommer inte längre upp själv. Måste lyftas. När hon väl kommit upp ska hon ner. Typ. Svårt att sova bra för mig med andra ord. Därför tänkte jag lägga mig på golvet så kunde hon ligga nära och komma och gå som hon vill. Vad jag inte hade räknat med var att Isac absolut skulle sova med oss på golvet när han kom in till oss precis när vi la oss vid halvtvå-snåret. Vi gör ett flertal försök att lyfta upp Isac till Andreas i sängen. Men det är hopplöst. Isac SKA sova med oss därnere. Vi lägger Lovis hos Andreas, men då han inte har någon mjölk att erbjuda så flyttas snart Lovis ner till mig igen då hon vill snutta sig till sömns.

Efter lite justering hamnade vi tillslut såhär. "Det löser sig" sa jag till mamma när hon undrade hur vi skulle sova när vi hade Daisy hos oss. Och se, det gjorde det.

Med andra ord inleder jag 2013 med att samsova på en 80 cm bred madrass på golvet med mina två barn plus hund. Lite mysigt, men hyfsat obekvämt. Jag somnar såsmåningom och drömmer att huset håller på att falla sönder. Jag vaknar på morgonkvisten av att Daisy vankar av och an. Jag håller precis på att amma Lovis och skickar upp Andreas för att kolla läget. Han upptäcker en bajsdoft i vardagsummet. Jag går upp och hittar hundbajs på mattan i vardagsrummet. Löst hundbajs. Nice. Tar på mig första, bästa kläderna och närmsta skorna (Crocs. Barfota.) och går ut med vovvsan. Mattan slänger Andreas ut i uterummet så länge. När vi kommer in tar det inte lång tid innan Daisan spyr. Lovely. Resten av förmiddag flyter på utan några större problem tills vi går ut på promenad hela familjen. Isac vägrar efter ett tag att gå åt samma håll som oss andra. Prata rätt går inte. Att lyfta blir för jobbigt. Därför får vi tillslut spänna fast en vansinnig Isac i vagnen. Raseriutbrottet som nog är rekordlångt fortsätter när vi går in i garaget. Han ska ut igen. Vi tar av honom ytterkläderna. Han skriker. Vi går uppför trappan. Han skriker. Vi stänger grinden. Han skriker och försöker pressa sig under grinden för att kunna komma ner och ut igen. Han misslyckas som tur är. Under promenaden har jag känt av en migrän komma krypandes och jag stänger in mig på sovrummet medan Isacs raseriutbrott sakta klingar av. Det gör såsmåningom migränen också och jag ägnar resten av kvällen åt att vara grön av avund på alla människor med stora hus med massa sovrum och stora vardagsrum. Än mer avundsjuka tillägnas alla som är respektive ska utomlands. Thailand, Florida, Gran Canaria är några av resmålen som släktingar är i/ska till. Alldeles grönsvart är jag troligtvis inombords. Dessutom upptäcker jag att tv-programmet som jag har sett fram emot att se hela dagen går först i morgon. Det hade jag ju kunnat räkna ut en dag som denna. Hej 2013!

Vet ni vad!? Jag tror bestämt att jag börjar det nya året imorgon istället!

Over and out.

Och just det. God fortsättning till er som har påbörjat det nya året. Jag joinar er i morgon.

Idag har det varit en härlig dag på något vis. En lång dag. Oplanerad och bara "ta det som det kommer- dag". Efter en blöt promenad och lekstund i regnet har vi hängt här inne och städat, plockat, lekt och umgåtts. En skön och avslappnad dag helt enkelt.

Jag är för tillfället helt beroende av att ha det rent och städat runt omkring mig. Nog för att jag tycker det är trevligt annars också, men nu blir jag så stressad av saker som inte ligger där dem ska. Ja, nu skrattar väl mina föräldrar och syskon. Det trodde dem aldrig att jag skulle säga! Jag var väl inte den som höll bäst ordning när jag bodde hemma om man säger så...

Men nu, och då menar jag framför allt nu som i höggravid, så är det liksom ett steg i att vara redo på något vis. Jag känner mig lugn när det är ordning. Tur att Isac också tycker om att städa! ;)

Appropå Isac. Han knallar dagligen runt i långkalsonger. Det låter kanske hemskt tråkigt. Men hade han varit tjej hade jag kunnat skriva tights eller leggings och det hade det inte varit lika farligt. Men de är sköna och han verkar inte misstycka. Den stora fördelen är att det är så smidigt när regnkläder och andra ytterplagg ska på titt som tätt. Känns som att det är mycket skönare för honom än bylsiga mjukisbyxor eller jeans.

Ett par av de senast införskaffade långkalsongerna. Är nog uppe i 6-7 par. Favoritplagg helt enkelt.

Idag hann jag knappt lyfta ur Isac ur vagnen förrän han sa "Hejdå mamma" och när jag inte genast avlägsnade mig så fick jag ett till hejdå. Någon talar tydligt om att han trivs och knappast behöver ha sin mamma i närheten när han är på dagis. Så det var bara för mig att knalla hemåt efter några ord med personalen. Godingen. Det gör att jag förlåter honom trots att han har legat hela natten på tvären mellan oss och att jag titt som tätt har vaknat av hans fötter på halsen, huvudet, kinden o.s.v. 

Läste just igenom min förlossningsberättelse från när Isac föddes och kan inte låta bli att undra hur det ska bli den här gången. Jag har bara goda minnen och ser tillbaka med glädje på dagen då Isac kom. Den var snabb, men därför också väldigt intensiv. Jag öppnade mig 6,5 cm på en timme! Jag är därför glad att jag inte har mer än tio minuter till sjukhuset. Vem vet hur fort det går den här gången!? Dessutom vill jag inte ens föreställa mig hur det måste vara att sitta stilla i en bil i en timme med värkar!! Hua.

Även om jag, betydligt mer än med Isac, längtar efter att graviditeten ska vara över så känns det lite sorgligt att det snart just är över. Det är något magiskt med att ha en liten växande varelse i sin kropp ändå. Man är aldrig ensam. Just nu bökar Krabaten runt och har dessutom hicka. Det känns helt overkligt att jag vilken dag som helst istället kommer att ha denna lilla människa i min famn. Tänk att vi snart är fyra i familjen. Längtar galet mycket!

Tänk att snart ha en sån här i famnen igen. Och tänk att Isac för två år sedan var denna lilla varelse. Galet.

Andreas har varit borta med jobbet hela kvällen så honom har jag inte sett sen kvart över sex i morse. Matlagning och Isac har därför varit mitt ansvar. Och som om det inte var nog råkade jag slänga ihop en chokladkaka också, ungefär i samma veva som matkassarna från Lina levererades. Men med en sån duktig hjälpreda som Isac så var kassarna snart uppackade utan att jag ens behövt böja mig. Isac räcker mig så gärna varorna och försöker namnge det mesta. När kakan var ute ur ugnen drog jag igång matlagningen och gjorde mitt bästa för att undvika att trampa på legobitarna som låg utspridda bakom mig. Sedan fick vi trevligt middagssällskap i form av mormor och morbror A. Superkul tyckte Isac såklart.

Nu är diskmaskinen ur- och iplockad, matlådorna är i kylsåpet, disken är diskad och soporna är kastade. Leksakerna städade jag och Isac innan han gick till sängs. Jag förstår inte var jag har fått energin från idag!? 

Men nog förtjänar jag (ytterligare) en bit av den underbara chokladkakan jag bakade. Fick tips via en kompis blogg som i sin tur ätit denna godsak hos en vän som lagt ut receptet på sin blogg (kanske inte min bäst formulerade mening).

Lyxig chokladkaka heter denna godsak och receptet kommer ursprungligen från TV4:s program "Mitt kök". En riktigt len och underbart god chokladkaka. En klick grädde är vad som rekommenderas till, men i mitt fall fick det bli hallon. Mums.

Ja, som jag skrev i förra inlägget känner jag mig piggare än på länge. När jag hängde tvätten och sneglade in  i relaxen började det därför krypa i fingrarna. Det är tyvärr så att källarplanet sällan ingår i den allmänna städningen liksom. Det är en bonus om den hinns med. Behovet av en insats fanns därför i relaxen.

Så på med handskarna för här skulle det rensas avlopp. Jag vet storasyster, jag skulle överlåta det till Andreas, men då skulle det ta ett bra tag innan det blev prioriterat. :)

Avloppet är rensat, fogarna i och kring duschen är skrubbade. Toa, handfat och dusch är skinande rent och golvet är knäskurat. Bra jobbat till mig! Nu har jag intagit en sen lunch och en liiiten stund liggandes i soffan hade suttit fint, men det börjar bli hög tid att hämta Isac. Får slappa med honom istället. Vädret bjuder inte upp till utelek direkt.

Några Iphonebilder från det nystädade badrummet som vi älskar.

Resultat från gårdagen. Se vad som numera gömmer sig bakom dörren!? Tidigare stod det mest skurhinkar och trasor där. Nu finns det äntligen en plats att hänga svettiga träningskläder och blöta skor på. Toppen. Bortse från det gråa fläckarna (spackel) som någon gång ska målas vita...

När jag var gravid med Isac hade jag lätt kunna gå några veckor till med honom i magen. Jag var varken rastlös eller frustrerad. Nu är det raka motsatsen. Jag vill träffa Krabaten nu. Och jag vill bli rörligare!

Jag går här hemma och ser så mycket som behöver göras, men har svårt att finna orken och energin. Det gör mig lite smått galen. När Andreas kommer hem efter jobbet är det matlagning, disk och allmänt plock efter Isac som hinns med. Vi håller oss över vattenytan liksom, men det behövs mer. Jag vet att jag mår bättre när jag har åstadkommit något och då får det vara värt att jag blir trött både i kropp och knopp. Just nu har vi fyra matlådor i kylskåpet. Det innebär att vi har både lunch och middag i morgon. Tiden som vi annars lägger på matlagning och disk på kvällen ska vi därför ägna åt att städa och jag tänker försöka städa så gott det går i morgon även under dagen, med Isac som hjälpreda. Jag behöver det för att få lite ro i kroppen.

Jag ska sätta mig ner nu och skriva en lista på vad jag vill få gjort. Den kommer bli på tok för lång för att allt ska hinnas med i morgon, men någonstans måste vi börja.

Krabaten och jag v.38+1 Redo för höstpromenad tidigare idag.

Over and out.

Jag har redan redogjort lite grann hur en natt kan se ut och här kommer två exempel till.

För några kvällar sedan gick vi och la oss runt halvtio. Jag prövade att bulla upp med kuddar enligt gravidböckernas alla regler. En kudde under magen, en bakom ryggen och en mellan knäna. Ja, och så en under huvudet då såklart. Jag fann det faktiskt skönt, om än lite halvtrassligt när jag skulle vända på mig. Jag somnade gott och när jag vaknade ett tag senare var jag säker på att jag hade sovit mååånga timmar. Men klockan var inte ens tolv, men kissnödig var jag. Upp på toa och somnade om förvånansvärt snabbt efter att ha tillrättalagt alla kuddar. Vaknar igen och tänker att nu är nog klocka tre-fyra! Men icke. Endast timmen har gått sedan förra toabesöket och nu är det alltså dags igen.

Jag hinner precis somna om när Isac tassar in i sovrummet. Jag slänger ner alla extrakuddar, lyfter upp Isac och lägger mig längst ut på kanten för att ge plats åt mina pojkar. Andreas har feber och jag vill därför inte att Isac ska störa honom. Isac snurrar, knuffar, sparkar, bökar. Jag vänder mig från sida till sida på kanten då höfterna börjar värka när jag ligger på en sida för länge. Tiden går, men jag kan inte somna om.

När jag åter ligger med ansiktet in mot sängen börjar Isac knuffa bort mig med sina händer i mitt ansikte. Då får jag nog och förklarar sakligt för Isac att "om du tycker att det är så trångt hos mamma och pappa så att du måste knuffas så är det bättre att du lägger dig i din säng". Knappast ett resonemang en tvååring hänger med på mitt i natten. Men jag lyfter upp honom och redan då möts jag av ett "nejnejnejnejnej". Bär in honom till sängen och försoker lägga oss båda där. "Nejnejnejnejnej" fortsätter och en brottningsmatch påbörjas.

Jag inser dock snabbt att det är totalt meningslöst att ta fighten då vi ändå inte kommer att fortsätta kommande nätter. Det är liksom för tätt inpå Krabatens ankomst för att genomföra sånna föråndringar nu. Släpper därför taget om Isac och utbrister ilsket: "Jamen, gör vad du vill då. Jag lägger mig väl på golvet i hallen eller nåt!". Isac springer genast in i vårt sovrum och jag slänger upp honom i sängen, går in till badrummet, kissar och avslutar med att smälla handflatan i väggen.

Går med tårarna rinnandes in i sovrummet. Gråter av trötthet, frustration och besvikelse över hur jag hanterat situationen. Andreas lugnar mig och jag lägger mig åter längst ut på sängkanten. När Andreas frågar om jag får plats svarar jag övertygat "jadå", trots att jag snarare nynnar "En elefant balanserade på en liten, liten spindeltråd" i mitt huvud. En spark från Isac och den högravida elefanten skulle kunna ramla ner från sängkanten. Typ.

Isac är fortfarande orolig och jag läser därför hela sagan om Tomtebobarnen som sedan länge finns inpräntad i mitt huvud. När jag är färdig sover båda mina pojkar. Höften värker och en hunger börjar göra sig hörd, men jag törs inte röra mig med risk för att väcka snurraren som ligger tätt intill mig. Mellan honom och Andreas finns en dryg decimeters lucka. Men för all del, här ligger jag och balanserar på en sängkant. Mitt eget fel är det dessutom. Behöver jag ens nämna att jag sov sådär resten av den natten!?

Natten därefter kommer Isac in i vårt rum runt ett-tiden. men istället för att komma fram till mig vid sängen lägger han sig ner på alla fyra på golvet och ålar/kryper/krälar frustrerat runt på golvet. "Jag-är-inte-vaken-vet-inte-vad-jag-vill-humör" Jag försöker lyfta upp honom men möts av "nejnejnej" och maskbeteende som nästan gör att jag tappar honom. Sätter mig i sängen och låter honom va ett tag.

Gör ett nytt försök och får i alla fall upp honom. Går ut i vardagsrummet för att komma bort från sovrummen och visa att jag inte tänker lägga honom i någon säng. Hemska tanke liksom... Bär runt honom ett tag tills han är lugn och mitt vänsterben håller på att domna bort, vilket det ofta gör när jag bär (gravid som inte-gravid). Sitter i soffan och sjunger ett tag innan vi åter går in i sovrummet. Sätter mig på sängkanten men lägger inte ner honom då jag märker att han spänner emot. Sitter och sjunger med honom i knät tills han självmant kryper ur famnen och tar sin ´"Tottis" (snuttis) och kryper ner brevid Andreas och somnar.

Jag som då får rätt så gott om plats får istället dåligt samvete när jag hör att Isac vrider och vänder på sig bredvid Andreas som fortfarande är lite hängig och jag har därför svårt att somna om. Varför inte bara njuta av att ha lite utrymme och mjukare underlag än vad som erbjuds när jag ligger och balanserar på kanten!? Nej, istället ligger jag och tänker på stackars Andreas som har snurraren tätt intill sig...

Ja, lite hopplös är jag ändå. Men gissa om jag längtar efter vår nya säng!!!? Får se om den hinner anlända innan Krabaten dock.

Nu är klockan mycket och jag ska göra mig redo för ytterligare en natt. Fram med massa kuddar och hoppas att Isac sover lääänge i sin säng. Gärna hela natten. Det händer ju faktiskt ibland! Håll tummarna!

Nattinatti