Det började ganska prick klockan 18. Jag hade varit ute på en promenad med min syster och våra små ett par timmar tidigare. Det sägs ju att promenader ska vara bra för att få igång förlossningar. Och klockan 18 kom också första värken. Inte särskilt jobbig, men ett hopp om att något skulle kunna vara på gång. Drygt tio minuter senare kommer nästa. Och så fortsätter det.

Runt sjutiden ringer jag Andreas som är kvar på jobbet och berättar att det kan vara något på gång. Han håller precis på att avsluta och beger sig snart hemåt. När klockan närmar sig åtta har tiden mellan värkarna krympt till 5-6 minuter och vi funderar på om vi ska köra Isac till mormor och morfar eller lägga honom här hemma. Chansen att vi ska åka till förlossningen någon gång under natten känns rätt stor och Andreas kör därför iväg Isac till mormor och morfar. Iklädd pyjamas vinkar Isac hejdå till mig och säger klart och tydligt "Nattinatti". En bild jag bar med mig när det var som jobbigast under förlossningen.

När Isac är borta sätter jag mig vid datorn och skriver ett sista obekymrat blogginlägg. Mobilen ligger brevid och klockar värkarna. Värkarna är fortfarande hanterbara och allt känns mest spännande. När klockan har passerat nio springer vi runt som yra höns och packar lite småsaker och städar. Helt plötsligt är det drygt tre minuter mellan värkarna. Jag sätter mig i soffan ett tag och det lugnar ner sig lite grann. Andreas är stressad och vill åka.

När klockan har passerat halvtio tänker jag att det kanske är lika bra att åka in. Med vetskapen om att det gick snabbt förra gången och med vetskapen om att det är en del undersökningar och annat som ska genomföras innan jag får lustgasen känner jag att det är dumt att vänta till dess att värkarna börjar bli outhärdliga. 21.56 klockar jag en värk innan jag stänger av mobilen och går in på förlossningen.

Väl på plats i undersökningssalen börjar värkarna bli tätare och för varje värk som går gör det ondare och ondare. Jobbigare och jobbigare. Jag vill bara in i förlossningssalen och få lustgasen.

Runt 22.30 får jag träffa  barnmorskan och jag är 5 cm öppen. Lustgasen är äntligen min. Dock får jag nog erkänna att jag hade höjt den till skyarna efter förra förlossningen och jag tycker inte riktigt att den hjälpte lika mycket den här gången. Kanske hade jag lite väl höga förväntningar!?

Värkarna är täta och jobbiga och jag kramar sönder Andreas stackars fingrar och andas som en tok i masken. När klockan närmar sig halvtolv känner Andreas, vis av förra förlossningen, igen att det verkar nära till krystvärkar och ringer efter barnmorskan. Hon kommer direkt och kan konstatera att jag 55 minuter efter den förra mätningen nu är öppen 9 cm. Det dröjer inte lång tid efter det förrän vattnet går som en projektil. Ingen tvekan på det liksom. Jag känner allt mer att krystvärkarna tar över och helt plötsligt känner jag att huvudet är så nära ute det bara går. I väntan på krystvärk flämtar jag som en överhettad hund för att på något vis uthärda smärtan. I nästa värk kan jag äntligen trycka ut huvudet och i nästa resten av Krabaten. Klockan är 23.46.

Krabaten torkas av och göms i en handduk. Jag och Andreas tittar frågande på varandra. Vad blev det? Barnmorskan lyfter bort handduken och håller upp Krabaten och vi tittar en stund för att verkligen säkerhetsställa att vi ser rätt. Det är en tjej. Vi har fått en dotter! Känslan är obeskrivlig och allt känns bara helt underbart. Det är så häftigt. Det är nog det bästa man kan vara med om.

Vår lilla tjej mår toppen och hon tar bröstet och äter i nästan två timmar! Jag får en spruta i låret och ut kommer snart moderkakan. Barnmorskan synar den och konstaterar att den ser fin ut och undersöker sedan mig som får samma resultat. Inte ett endaste stygn behövs. Så skönt!

När vår dotter verkar ha ätit klart vägs och mäts hon. 3645 g och 51,5 cm lång. 35 cm om huvudet. Hon får sedan mysa med sin pappa medan jag tar en dusch. När familjen åter är samlad kommer brickan med svenska flaggan och vi kan fira att vår dotter har kommit.

Nedan följer samma resa fast i bilder med klockslag. Nog gick det rätt fort ändå. Och det tackar jag för.

Och som rubriken avslöjar - Vår dotter har fått namnet Lovis och hon är den finaste som finns! <3